Kassörskans
intressanta kunder

När plattmagade flickor i bästa åldern blir tillfrågade om sin yrkesverksamma framtid, då svarar närapå alla samma sak. Så gott som alltid är deras dröm att bli programledare i tv eller skådespelare i senaste dokusåpan, den som ska sändas i minst sjuhundra avsnitt.

Somliga tänker bli berömda pop-stars. Andra planerar för en framtid som författare. Konsten att skriva en bestseller, tycks lätt som en plätt. Att bli kassörska däremot, uppfattas i dessa ungdomars ögon som ett öde värre än döden. ”Ja, nästan vad som helst, bara inte bakom kassan på ICA!” säger alltid någon av de tillfrågade.

OM INTE …

Då ler jag för mig själv och tänker, att hade jag inte hamnat som ung kassörska hos B&W i Kungsängen och hade jag sedan inte fått arbete i en härlig ICA-butik hemma i Lappland och därefter, de senaste tio åren, arbetat i en alldeles ljuvlig, liten närbutik i Skåne, hur oerhört mycket fattigare hade mitt liv inte då varit? Tänk, bara en sån sak som att jag då aldrig hade träffat Gottfrid, denne glitterögde lille skåning på dryga åttio och med vegakepsen tronande på sitt huvud. Gottfrid, som alltid hälsade mig med orden ”haaaj, mitt lilla hjaarrrtegull!” och som ansåg att kassörskor borde ha korta kjolar.

IRMA OCH KERSTI

Och aldrig hade jag väl blivit vän med Irma från Småland; Irma som snart fyller nittiofem och på en dag eller två syr sig en egen vårdräkt!

Och om jag i stället hade tjänat som kanslist på kommunens kansli och sammanställt tabeller över invånarnas elförbrukning, jamen, hur skulle jag då ha träffat Kersti från Finland, hon som högt och ljudligt och på Mark Levengood-dialekt berättar om sitt heta ”tjääärleksliiiv” och om den eldige mannen som hon funnit via annons i lokaltidningen.

VARULVAR

Och alldeles säkert är det väl inte heller att jag hade mött den lilla nyinflyttade flickan som hade sådant sjå med den skånska dialekten. Hon, som berättade att dom fått ”sån himla konstig” mat på skolan den dagen. Nåt rent förfärligt äckligt.

”Du förstår, vi fick v a r u l v a r på tallriken!”

Varulvarna visade sig vara ”vårrullar”, ty så är det, att skånska ord kan trilskas och bli till något helt annorlunda!

MAMMA MEST …

Och, om jag nu inte hade varit kassörska, skulle jag då ha fått vara med när mor och dotter står med kundkorgen och väntar på sin tur, då sexårs-flickan plötsligt tittar på mig och på den allra bredaste skånska säger: ”Duuuu, vet du en sak, vi har löss, mamma mest, men hon har dödat sina, ikväll är det mina lusars tur!” och hur de bakomvarande i kön genast tar två steg tillbaka, ungefär som hade dom fått ström.

Vilken härlig tillvaro! Vilken möjlighet till ljuvliga vardagsmöten!

Och det är just såna gånger som jag tänker att detta att vara kassörska, det är faktiskt inte ett öde värre än döden. Tvärtom, det är som livet på en pinne!