ICA rekryterar
ungdomar

Detaljhandeln är ungdomens yrke framför de flesta andra. Det rörliga livet i butiken med dess springande från morgon till kväll mellan butikens olika delar, till källare, vindar och magasin, kräver ungdomlig spänst, och kontakten med hela detta skiftande galleri av människor, som kundkretsen i en butik utgör, fordrar även en intellektets rörlighet, som främst hör hemma hos folk under medelåldern.

Orden är Ivan Larssons, rektor på Köpmannainstitutet, och inleder en betraktelse över de problem, som han ansåg förelåg hos detaljhandelsungdomen 1953. Det var under 50-talet som ICA på allvar började diskutera problemet med nyrekrytering av ungdomar till branschen. Tidigare hade detta ansvar i stället legat på varje individuell handlare. Bland annat tillsatte ICA-tidningen hösten 1952 en kommitté kallad ”Morgondagens ICA-köpmän” som skulle undersöka hur ICA kunde hjälpa springpojken att utbilda sig till affärsman.

ETT HÅGLÖST SLÄKTE UTAN AMBITION

Ivan Larsson pekar på att det redan under 40-talet var ”hart när omöjligt att fånga in ungdomarna till detaljhandeln efter avslutad skolgång”, eftersom ”andra yrkesområden lockade med högre löner och angenämare arbetstid”. Visserligen hade man i detaljhandeln lägre snittålder än i övriga näringslivet, men problemet låg i att få de rätta ungdomarna. Larsson menar att de som sökte sig till detaljhandeln i alltför hög utsträckning var ”ett håglöst släkte utan påtaglig ambition, med skolsvårigheter av varierande slag och med ofta bristfällig uppfostran i hemmet bakom sig”.

SIN EGEN BOSS

Larsson konstaterar att yrkesvalet bland de unga i hög utsträckning sker av en slump, men att många gått i föräldrarnas fotspår; vidare att det är ett yrke man väljer inte för att tjäna pengar utan för att man tror att man ska trivas med det. Detaljhandelsarbetet är ett skiftande och omväxlande arbete, som innebär mycket kontakt med människor. Det är också, jämfört med andra yrken, lättare att bli sin egen ”boss”.

INFORMATIONSBROSCHYRER

Under 70-, 80-, och 90-talen gavs ett antal informationsbroschyrer riktade mot skola och ungdomar ut av ICA Förbundet. I stort bygger argumenten för handlaryrket på samma premisser som de Larsson uttalade. I mitten av 70-talet konstateras exempelvis att man får ett självständigt och omväxlande arbete med stora chanser att utvecklas. Butiksarbetet är dock först och främst ett ”lagjobb”, där man ”lär sig det här med butik från grunden”. Ingen speciell utbildning behövs, man kan få anställning direkt efter gymnasiet. Internt finns dock många kurser, bl.a. en ettårig butiksledarutbildning i ICA-skolans regi.

1986 heter i stället ICA Förbundets informationsskrift ”En framtid som ICA-handlare: Att satsa på sig själv i samarbete med andra”. Fokus är, i nyliberal anda, flyttat till möjligheten att bli egen företagare, vilket sägs vara ”ett sätt att leva”. Drivkraften är inte enbart att tjäna pengar utan att skapa något, förverkliga idéer och forma sitt eget liv. I övrigt ska man trivas med människor, vara ekonom, säljare, matexpert och inte minst lagledare. Förvisso nämns akademisk utbildning som tänkbar, men inte heller nu är den formella utbildningen avgörande även om den bör finnas i botten. ICA-skolans företagsledarutbildning beskrivs emellertid som ”mycket kvalificerad.”

INGA LÅNGTRÅKIGA DAGAR

I ”Vill du bli ICA-handlare?” från 1993, meddelas slutligen: ”I handlaryrket finns inga långtråkiga dagar”. Om man ”passar” som handlare finns det stora möjligheter att medverka i ett ”vinnande lag”. ICA-handlarna ”kan komma från helt skilda bakgrunder och måste få utvecklas till köpmannajobbet efter sina individuella förutsättningar”. Det krävs dock hårt arbete och stort engagemang för att klara ”en allt hårdare konkurrens”. En nykomling bland de roller en handlare förväntas klara är den som ”datachefen”. Utbildningskraven är ungefär som tidigare, men nu betonas starkare att teori och praktik går hand i hand.