Butiksutveckling
ICA och
självbetjäningen
Idag är självbetjäningen så självklar att den nästan är osynlig. Vi köar aldrig fram till en disk för att sedan vänta medan butiksbiträdet hämtar våra varor i någon butik där kaffe mals på begäran och karameller stoppas i bruna papperspåsar. För oss är bilden nästan idyllisk, men för konsumenten på 1950-talet var självbetjäningsbutikerna en välkommen innovation.
ICA-köpmännen tvivlade däremot på att nymodigheten från USA var något för just deras butiker, även om risken för att deras huvudkonkurrent – konsumentkooperationen – skulle hinna före var oroande. En köpman sade år 1946 att ”konkurrensen kan tvinga fram självbetjäningsaffärer”. En oro som visade sig befogad i och med att kooperationen följande år invigde den första helt genomförda självbetjäningsaffären av betydelse (ett par mindre försök hade skett tidigare) och därefter skapade sig ett bestående försprång.
ICA-TIDNINGEN DRIVER SB-PROPAGANDA
Till en början delade centrala ICA och de regionala inköpscentralerna köpmännens tveksamhet, men i och med att de första snabbköpen öppnades slog inställningen om. ICA-tidningen började rapportera till köpmän och butiksanställda om självbetjäningen på ett i det närmaste propagandamässigt positivt sätt. Redan år 1951 utropade chefredaktören för ICA-tidningen att självbetjäningen var ”idén som segrade” (trots att det året innan bara fanns 35 snabbköp bland ICA:s ca 10 000 medlemmar).
Även vid ICA Förbundets årsmöten fick medlemmarna under 1950-talet information om innovationen. Tidigt under självbetjäningens expansion informerades det om vad innovationen bestod i och hur den fungerade, senare lades mer och mer ekonomisk information till den praktiska.
Och inköpscentralerna? Hos Hakon, Essve och Eol fanns tidigt ett intresse för innovationen. Hakonbolaget och Eol rådfrågade under vintern 1946–47 sina förtroenderåd (bestående av köpmän) om deras syn på självbetjäningen. Essve gick steget längre och startade år 1950 en egen provbutik med självbetjäning i Stockholm.
ICA-HANDLARNA FÅR ALLT MER STÖD
Vid mitten av 1950-talet hade dessa tre inköpscentraler börjat erbjuda sina medlemmar mer och mer tjänster i form av medlemstidningar, rådgivning och bokföringshjälp. Dessa rådgivningsavdelningar utnyttjades flitigt till att samla och sprida information om självbetjäningen. Medlemmarna kunde gå kurser i självbetjäning, fick konsulenthjälp för att lägga om sina butiker och kunde läsa om snabbköpens omsättningsutveckling tack vare Hakonbolagets bokföringsbyrå.
En annan aktör som hjälpte till att sprida information var ICA:s dotterbolag AB Köpmannatjänst som sålde butiksplaner och butiksinredningar till ICA-medlemmarna. De ”sålde” självbetjäning (d.v.s. inredningsplaner och butiksutrustning till snabbköp). Köpmannatjänst anordnade även kurser och ställde ut kompletta självbetjäningsbutiker på olika mässor.
På så sätt drev både den centrala organisationen (ICA Förbundet och ICA AB med dotterbolag) och de regionala inköpscentralerna på utvecklingen mot självbetjäning. De något motspänstiga köpmännen omvändes så småningom i det som kom att bli en av de mest genomgripande förändringarna i svensk handel.