Hur en ICA-butik
kommer till

Hur de många ICA-butikerna genom åren kommit till har givetvis skett på olika sätt. Fram till 60-talet skedde det nästan helt i de enskilda handlarnas regi, d.v.s. handlaren skaffade en tomt eller fastighet och öppnade sin butik. Det var ju med dagens mått mätt små butiker, som fanns överallt – i städer och i mindre orter samt i byar på landsbygden.

I takt med det kraftfulla bostadsbyggandet under 60-och 70-talen tillkom många nya butikslägen och kraven på en samlad etableringsstrategi ökade. Likaså testades nya modeller för finansiering i takt med att butiksstorlekarna ökade.

LOKALA KEDJOR VÄXTE FRAM

Det var nämligen en tydlig trend i slutet av 60-talet och början av 70-talet att de etablerade handlarna, som hade skapat privatekonomiska resurser, var de som öppnade och tog över allt fler butiker. Därmed började det växa upp alltfler handlarägda lokala butikskedjor. Även om det inte var förbjudet inom ICA-idén, fanns ju en grundläggande syn som formats i uttrycket ”En handlare – en butik”.

I och med att investeringskostnaderna ökade blev det svårt för unga ambitiösa butiksmedarbetare att bli handlare. Man hade helt enkelt inte pengar för att klara investeringen och den ekonomiska risken. Ofta tog det – och gör så fortfarande – några år innan butiken gav vinst.

Samtidigt växte också kraven på en mer samlad och övergripande etableringsstrategi, vilket innebar att det successivt hade växt fram etableringsavdelningar på regionföretagen, som centralt förhandlade med kommuner, fastighetsägare och byggföretag om nya butikslägen.

EN FRAMSYNT FINANSIERINGSMODELL

Efter några års utredande togs 1972 beslut om det s.k. ICA-avtalet. I korthet innebar det att ICA och handlaren bildade ett bolag, där ICA hade 91 % av aktierna och handlaren 9 %. ICA stod för fastigheten, utrustning och inredning. Handlarens uppgift var att anställa personal och driva butiken effektivt enligt den affärsidé han ansåg vara den rätta på marknaden. De första årens förluster kunde i och med dotterbolagsförhållandet täckas med koncernbidrag.

När sedan butiken började gå med vinst betalade handlaren tillbaka koncernbidragen med ränta och när det var klart köpte han alla aktierna – utom en. Den behöll ICA som en garant för att bevara butiksläget. Handlarens aktier var belagda med hembud, innebärande att den dag handlaren ville sälja butiken, måste han erbjuda den till ICA. Värderingsnormer, som tog hänsyn till det mervärde handlaren skapat och ändå möjliggjorde för den efterträdande, fanns fastlagda i avtalet. Handlaren fick även betala en royalty till ICA som ersättning för det upplåtna läget.

ICA-IDÉN BEVARAD

ICA-avtalet var ett unikt sätt att bevara ICA-idén, d.v.s. att ge unga duktiga butiksmedarbetare möjligheten att med en ytterst liten ekonomisk insats och risk etablera sig som egna företagare. Men ICA-avtalet var ändock föremål för intern debatt. Man ifrågasatte om det var förenligt med ICA-idén. Man undrade om ”avtalshandlarna” var riktiga ICA-handlare – eller mer liknade Konsumföreståndare.

Personligen vill jag bestämt hävda att om inte ICA-avtalet tillkommit hade ICA-idén sannolikt inte överlevt. Då hade ICA utvecklats till ett stort antal handlarägda lokala kedjor, som den dag handlaren ville sälja, hade köpts upp av de olika aktörerna på marknaden och inlemmats i deras strukturer. Det har vi sett många exempel på i andra länder, t.ex. Danmark.

BUTIKSNÄTSPLANERING

Planeringen av ICAs butiksnät har sedan 70-talet successivt utvecklats och sker nu centralt via den årliga s.k. butiksnätsplaneringen. Där bedömer man de olika marknadernas befolkningsutveckling, rådande och kommande konkurrens m.m. Med den befintliga egna butiksstrukturen som grund bedömer man vilka förändringar som krävs för att behålla eller förstärka marknadspositionen.

Idag är det inte så ofta en fråga om rena nyetableringar, utan oftare om att dimensionera och omprofilera befintliga butiker till den eller de profiler som ger den bästa ICA-mixen av butiker på en given marknad. Detta ständigt pågående förändringsarbete sker givetvis i dialog och samförstånd med berörda handlare.

Vad gäller det praktiska kring en butikstillkomst: butikslayout, planering och montage av inredning och utrustning, sortimentsbyggnad m.m. har funnits och finns specialiserade resurser inom koncernen som bistår handlaren vid nyetableringar, ombyggnader och omprofileringar.