Myter om
ICA-handlaren

När jag var liten var handlaren en något rund, rödkindad farbror med skärmmössa och den klassiska pennan bakom örat. Idag är bilden av ICA-handlaren helt annan. ”Det är bara gubbar och alltid solbruna”, säger väninnan, som inte riktigt gillar att ”de tjänar miljoner på den mat vi köper.”

Själv har jag mött flera ICA-handlare, och de har alla något gemensamt. De är alla mycket sociala, tycker om mänskliga möten, älskar sitt val av arbete och, som det står om dem på nätet, att de ”med ett öra mot marken” fångar upp det som händer i omvärlden och omvandlar trenderna till ”matglada, hälsosamma och prisvärda vardagslösningar”.

Det går bra för många ICA-handlare, och med det följer fördomar och avundsjuka. Detta började något gång på nittiotalet, när handlare sålde sina ICA-aktier till Holland, och samtidigt som det debatterades i media.

Det var kanske då talesättet ”Vill du bli miljonär snabbt, så ska du bli ICA-handlare”, myntades, något som de flesta handlare knappast håller med om, eller som en ICA-handlare formulerar det: ”Det finns kanske en klick på cirka hundra som är rika, plus en mellangrupp, som det går bra för … samt de som sliter ’i helvete’, men detta talar man inte om.”

Alla handlare som upplevt slitsamma år har svårt att förstå den avundsjuka som finns. ”Att man har jobbat 60–70 timmar om dagen, är det ingen som vet, och det har varit dåligt med semester”, enligt en handlare, som verkat många år i Mellansverige. ”Det var jobbigt när barnen var små. De gick i skolan, och jag flyttade ofta. Det var svårt.”

Det finns en föreställning att man inte borde tjäna pengar på mat. ”Det är nästan kriminellt”, säger en handlare som arbetar i storstadsregionen: ” Vi tjänar pengar på större delen av de flestas löner. Den som säljer sämre blir mer omtyckt, och jag förstår det”, och ”kunderna skulle kunna köpa billigare … tittar man i en kundvagn hittar man ofta chips och glass …”

Avundsjukan riktar sig särskilt mot handlarnas innehav av bil, vilka bilmärken de har, hur ofta de byter bil, men också hur de bor, särskilt om de bor lyxigt, t.ex. i en herrgård.

Denna missunnsamhet växlar också beroende på butikens storlek, stora Maxi eller den lilla butiken, och om den ligger i centralort eller glesort, och kanske också vilka grannar man råkar ha.

Bilen ses som en symbol för ekonomin, samhällets och den egna. När A:s pappa startade sin lanthandel i Roslagen på 1940-talet hade varken han eller hans kunder bil. Då genomfördes alla ”skubb” med cykel. Efter kriget, på 1950-talet, skaffade sig pappan en Volkwagen för att kunna köra ut varorna, och detta väckte ingen uppmärksamhet.

Sedan flyttade han till tätorten, och på 1960- och 1970-talen fick han uppleva att en handlare, när det var dags att byta bil, valde samma bilmärke och absolut i samma färg. Det skulle inte synas. ”Vad skulle grannarna säga”. Hans son, handlare A, kör numera en Audi, och där han bor och arbetar är detta inte alls något konstigt.

Handlare B däremot, som verkar i en mindre ort i Mellansverige, kan fortfarande känna av grannarnas åsikter. Han kör alltid en Volvo, och när han byter bil, blir det alltid samma modell, medan ”grannen kan byta utan kommentar.”

Handlare C i storstadsregionen, har flera bilar, bl.a. en ”amerikanare” och en Porsche, som han aldrig kör till arbetet. ”Jag utsätter mig ej för det”.

Avundsjukan var värre för tio år sedan, menar också D, handlare i tredje generationen. Han berättar hur hans pappa förr knappast vågade byta bil, men numera är det stor skillnad. Far och son driver den lilla ortens enda butik, och deras kunder vill verkligen att de ska gå bra för dem.

Så om butiken ligger i tätort, där konkurrensen är större, tycks avundsjukan vara större än i glesbygd. I den lilla lanthandeln i Finnerödja har mor och son, som driver butiken tillsammans, aldrig upplevt någon avundsjuka. De ser till att verksamheten går runt, liksom bilen.