Känsliga frågor i
ICA-samarbetet

STARKA MENINGSSKILJAKTIGHETER

Även om det gemensamma ICA-samarbetet kunde initieras relativt smärtfritt och de fyra grundarna i flera brev bedyrade vänskap och förtroende för varandra och den gemensamma idén, kom de första åren också att kännetecknas av en hel del starka åsiktsskillnader. Inte minst i den bevarade korrespondensen framträder klara skiljelinjer som belyser de problem som uppstod.

TVÅ LÄGER

Faktum är att man i mångt och mycket kan spåra två läger som stod mot varandra: Å ena sidan Hakon Swenson (Hakonbolaget), å andra sidan Emil Clemedtson (Eol), Karl-Erik Karlsson- Kyhlstedt (Nordsvenska Köpmanna AB – NS) och Rudolf Liwendahl (Speceristernas Varuinköp – SV). Hakon Swenson lär ironiskt ha kallat de tre sistnämnda för ”triumviratet”, eftersom han upplevde att de så ofta gick emot honom. Detta var en bidragande orsak till att han 1945 lämnade vd-gruppen och överlät samarbetet mellan inköpscentralerna till sina närmaste medarbetare Harald Mörck och Herman Green.

BRISTANDE ENIGHET?

Vilka frågor var det då som blev känsliga och vad var det man inte kunde komma överens om? Framför allt gällde det på vilket sätt enighet signalerades utåt. Ett återkommande tema i brevväxlingen mellan Clemedtson, Karlsson-Kyhlstedt och Liwendahl var ”svagheten hos ICA att icke i en fråga kunna uppträda enigt”. Ett flertal ”intermezzon” åberopas som stöd för detta. Det kunde gälla allt från att det vid en stor leverantörs 50-årsdag endast framfördes lyckönskningar från Hakonbolaget och inte från hela ICA, till att någon Hakondisponent mot gemensamma leverantörer endast representerade Hakonbolaget. Inte minst irriterades man över Hakonbolagets disponent Rosander som vid flera tillfällen ansågs ha uppträtt ”ytterst olämpligt”.

Problemet var, enligt Clemedtson, Karlsson-Kyhlstedt och Liwendahl, att Hakonbolaget förbehöll ”sig rättigheten att själva pröva vartenda ICA-beslut”. Samarbetet byggde visserligen på en konsensusprincip där samtliga skulle vara överens, men i och med att det i många frågor blev tre mot en, började de tre i stället förorda olika förslag till majoritetsbeslut, vilka ”alla förkastats av HS”.

HELT ENKELT OFÖRSKÄMT

Den som var allra skarpast i sin kritik var Nordsvenskas vd Karl-Erik Karlsson-Kyhlstedt. Exempelvis skriver han till Liwendahl och Clemedtson 1946:

Visserligen är jag yngst bland ”eleverna” och jag borde kanske lättast anpassa mig. Så är emellertid tyvärr inte förhållandet. ”Magisterns” pekpinne börjar nu bli alltför störande. Det är helt enkelt oförskämt att behandla oss på sätt som sker! Såväl Du som Emil är ju beundransvärda i all Er uthållighet.

NONCHALANS RESPEKTIVE AVUND

Det var också dessa tre som kläckte den, som det skulle visa sig, ganska misslyckade idén att ICA skulle låta sig representeras i USA genom inrättandet av ett speciellt Amerikakontor. När beslut om detta skulle tas 1946 meddelade ”Hakonbolagets mannar” att de inte hade tid att delta. Uppfattningen var att de i denna fråga visat sig totalt likgiltiga. Att ”amerikarepresentationen” följande år i alla fall kom till stånd med Karlsson-Kyhlstedt som ensam representant är kanske symptomatiskt …

Bakom kritiken skymtar också en illa dold bitterhet över att Hakonbolagets ekonomiska resurser var så oerhört mycket större än de i de nybildade bolagen Eol och NS. Emil Clemedtson uttryckte exempelvis stor tveksamhet till Hakonsgiven, vilken han ansåg vara ett stort ekonomiskt vågspel för Hakonbolagets ”fattiga bröder”.