Största händelsen i
ICA-historien

ICA 90 innebar slutet på de ursprungliga inköpscentralerna och början på det ICA vi känner igen i dag. I slutet av 80-talet gick fortfarande ICA-koncernen strålande ekonomiskt, men ICA-ledningen visste att den gamla strukturen innebar stora begränsningar och risk för svåra interna motsättningar. Det mullrade i handlarleden också. Inköpsvillkoren ansågs inte tillräckligt bra. Det behövdes ett ”svärdshugg” för att komma ur de gamla regionala låsningarna. ICA 90 var verkligen ett sådant.

Jag hittar inget annat exempel i svensk företagshistoria med en ledningsmässigt lika omstörtande förändring. Även de operativa jobben berördes förstås och blev betydligt färre. ICA 90 var en bragd genomförd av många och möjlig endast genom att de flesta inblandade innerst inne visste att det måste göras. Dessutom med bibehållande av ICA-idén och ICA-kulturen, vilket manifesterades genom att hela den nya koncernen fick heta ICA Handlarnas AB.

Det var mycket dramatik i beslut och genomförande av ICA 90. Dessutom en högst okonventionell idé och en helt och hållet intern process utan en enda konsult inblandad. Det har säkert skapat olika minnesbilder hos alla som var med om händelserna. Jag har själv många minnen – men nu mer än 25 år efteråt är det främst två saker jag vill nämna.

Det första är att nästan hela ledningsskiktet – mer än 150 personer – fick helt nya uppgifter med ofta svåra omställningar. Det gällde också ICA-direktionen, och det var vi som tagit initiativet till förändringen, uppbackade av de fyra handlarordförandena. Mitt eget jobb som koncernchef blev visserligen förändrat med ICA 90, men egentligen bara tydligare.

De andra tre (Frans-Henrik Schartau, Göran Nord  och Jan-Olle Folkesson) fick däremot i grunden helt nya uppgifter. Det innebar svåra personliga omställningar och under de närmaste åren valde alla tre att lämna ICA – av olika skäl och vid olika tidpunkter. Alla tre fick framgång i andra sammanhang, men det medförde självklart stora uppoffringar just då. Alla tre hade gjort hela sin karriär med inriktning på ICA. Vi brukar säga att det har fattats många modiga beslut i ICA-historien. Kanske de modigaste ändå är de där man i praktiken avskaffar sitt eget jobb. Det kan gott delas ut ett antal bragdmedaljer för de besluten.

Det andra jag vill nämna är att ”arvet” från de gamla regionbolagen Eol, Essve och Hakon har skapat en del myter som det känns viktigt att städa undan. En seglivad myt är att Eol (Göteborg) hade så svag ekonomi att de egentligen orsakade hela förändringen. Sant är att ekonomin hade försvagats i Eol, men det berodde på att man hade satsat hårt på butiksutveckling, bland annat Maxi, och det drog med sig höga kostnader. Men hela storbutikskonceptet visade sig sedan vara det kanske mest betydelsefulla inom den nya ICA-koncernen när den utvecklingen tog fart under 90-talet. Arvet från Eol blev nog till slut det mest värdefulla.

En annan myt är att hela upplägget med att göra ICA ”på andra ledden”, byggde på att alla vd:arna skulle kunna vara kvar och att därför alla bolagen behövde vara kvar. Det är inte sant. Bolagen hade olika styrkor och passade för olika uppgifter i det nya ICA, även om det sedan visade sig vara en övergångslösning. Hakon (Västerås) hade den bästa ekonomin med den starkaste balansräkningen. Det blev en viktig styrkefaktor i ICA Detaljhandel. Essve hade grunden till effektiva IT-system för både distribution och kontakten med handlarna. Därför fick de bli ICA Partihandel. Inom ICA Eol fanns en affärsmässig kultur som passade bra för att ta hand om ICAs diversifierade bolag.

Alla de tre bolagen gjordes alltså om i grunden, och chefer och personal flyttade om helt mellan de nya huvudkontoren, så att bolagen kunde specialiseras. Men det blev alltså en övergångslösning.

ICA 90 var egentligen inte helt genomfört förrän 1995 då den koncern som liknar nutidens var på plats och bolagen ICA Detaljhandel och ICA Partihandel också var historia, liksom de diversifierade bolagen. Men utan modellen med specialiserade bolag hade det aldrig lyckats.

1995 blev huvudkontoren samordnade i ett, i Järvakontoret i Solna. Det innebar nya omflyttningar och en ny fas i ICA-historien. Rörligheten i hela chefskadern hade ökat radikalt och det blev inte helt ovanligt att chefer till och med flyttade till konkurrenter. Det var något som inte hände i den ”gamla” världen, men kanske har det varit till nytta för dynamiken i hela branschen. •