SV
1946–1990

AB Speceristernas Varuinköps (SV) verksamhet från efterkrigstiden fram till upphörandet 1990 har i mångt och mycket präglats av övergången till självbetjäningsbutiker – en förändring som fick mycket djupgående konsekvenser för SV, likväl som för detaljhandeln i stort.

Stockholms och Sveriges första rena självbetjäningsbutik öppnades på Odengatan av Konsum 1947 även om ett par kombinationsbutiker funnits tidigare. SV övertog 1949, efter förhandlingar med Turestams Konsthandel, en lokal på Klarabergsgatan 40 som inreddes till en kostnad av 250 000 kr. Det ansågs självklart att SV själva skulle äga och driva butiken med tanke på det stora ansvar en så betydande investering skulle innebära för en enskild detaljist. styrelseprotokollet meddelas att:

Samtliga styrelseledamöter uttalade sig och framhöllo, att de med glädje noterade de möjligheter, som nu stodo till buds för SV att i stadens centrum få till stånd en hypermodern självbetjäningsaffär. I densamma skulle då inrymmas även barrörelse och en brödmonter. (mjölk- eller ringbarer kallades de första restauranger där man hämtade maten på en bricka längs en bardisk, det rör sig alltså inte om alkoholutskänkning.)

NYETABLERING OCH FÄRSKVARUANPASSNING

Nästa stora utmaning blev 50- och 60-talens enorma byggboom, där mängder av nya stadsdelar och förorter etablerades. En dagligvarubutik i varje nytt bostadsområde sågs som en del av infrastrukturen, vilket tvingade SV likt andra konkurrerande butikskedjor, att mer aktivt engagera sig i nyetablering av butikslägen.

Även för det äldre butiksbeståndet krävdes stora insatser. Både självbetjäning och den ökade färskvaruhanteringen innebar att dessa butiker behövde byggas om för att passa in i de nya rutinerna. Här var SV behjälpliga med finansieringen genom lån till medlemmarna. Samtidigt skedde en rationalisering, då många butiker och butikslägen avvecklades.

EXPANSION OCH NYBYGGEN

Det ökade antalet varor som lagercentralen skulle tillhandahålla, medförde att lokalerna vid Lindhagensgatan snart blev otympliga. Det kom dock att dröja fram till 1968, innan den nya distributionscentralen i Årsta kunde tas i bruk. I viss mån kunde man avlasta genom bygget av en egen färskvarucentral i Slakthusområdet. När denna satsning gjordes 1962 betecknades den som något av ett experiment. Det speciella var att butikerna nu hade möjlighet att förlägga samtliga inköp av färskvaror till ”sin egen” inköpscentral.

Ett flertal andra exempel på både rationalisering och expansion inträffade mot slutet av 60-talet. 1966 avyttrades bageriverksamheten och samma år slogs distributionscentralerna i Östergötland samman till en gemensam enhet. 1969 startade den nya storhushållsavdelningen som skulle svara för försäljning till restauranger och storkök och 1970 övertogs en konkurrerande kedja, Norrmalmsbutikerna, bestående av 15 butiker.

SAMARBETET I ICA

Samtidigt blev SV under de här åren allt mer involverat i det gemensamma ICA-samarbetet. För SV innebar 1973 års omorganisation att företaget framöver kom att heta ICA Essve AB (SV stavat som tidigare i Essve Bageriet). Samma år byttes slutgiltigt samtliga gamla SV-skyltar i butikerna ut mot det gemensamma ICA-märket.

1970- och 1980-talen kännetecknas annars framför allt av att nya tekniska system togs i bruk. Från trevande försök med bildskärms- och registreringsterminaler, till ny datateknik där förkortningar som EAN, ELIN eller PTB blev vanliga. Den gemensamma nämnaren var en strävan att effektivisera försäljning respektive rationalisera orderhanteringen.

Även organisationen trimmades. Precis innan den stora omvandlingen 1990, där ICA Essve upphörde i och med den nya organisation som stadgades i ICA-90, genomfördes en stor omorganisation 1988 som syftade till att hålla strikt ekonomisk kontroll på en allt mer växande verksamhet.