Osram-
affären

Kort efter andra världskrigets slut drogs ICA in i en företagsaffär, innehållande flera ytterst märkliga turer och vändningar, som kom att utvecklas till en ideologisk strid med Konsumentkooperationen.

ÖVERLÅTANDE AV KONFISKERAT BOLAG

Bakgrunden var att Svenska Statens s.k. Flyktkapitalbyrå, som skötte avvecklingen av tyska tillgångar i Sverige, låtit meddela att det tyskägda glödlampföretaget AB Osram-Elektraverken inom kort skulle överlåtas till en svensk intressent. Från statligt håll uttalades till en början att företaget inte skulle säljas till högstbjudande, utan till den som bäst kunde tjäna det allmänna. Vidare poängterades att den fortsatta konkurrensen bäst skulle upprätthållas om Osram kunde fortsätta sin verksamhet, varför de största konkurrenterna holländska Philips och Luma, ägt av Kooperativa Förbundet (KF) inte ansågs kunna komma ifråga som köpare.

ICA VERSUS KF

Läget såg därmed gynnsamt ut för ICA som med SV-direktören Liwendahl i spetsen tog upp frågan till behandling första gången i slutet av 1946. Den 8 januari 1947 träffades så ett konsortialavtal mellan ICA, ett flertal elektriska installatörer och tjänstemän inom Osram-bolaget.

Snart klev emellertid även KF in som spekulant, eftersom man önskade överta tillverkning och kundkrets samt inte minst värdefulla patent. Enligt tidningsskvaller skall dock KF ha blivit intresserat först då man fick veta att ICA lämnat anbud på företaget. De statliga förtroendemän som hade hand om utredningen höll fast vid den ursprungliga linjen och förordade överlåtande till ICA-konsortiet, så att det ursprungligen svenskägda företaget – först på 20-talet tysk egendom efter misslyckade spekulationer av grundaren generalkonsul Henke – kunde upprätthålla verksamheten.

MOT REGERINGSUTFÄSTELSER OCH ANSTÄLLDA

Dagen för ärendets avgörande lade Osrams tjänstemän, arbetsledare och arbetare, sammantaget en skara på ca 300 personer, ner arbetet och begav sig till kanslihuset för att där uppvakta statsminister Erlander och det ansvariga statsrådet Kock. Dessutom sändes telegram till konungen med vädjan att ICA skulle få överta rörelsen.

Resultatet blev trots detta och tvärt emot tidigare utfästelser att regeringen meddelade att köpet skulle tillfalla KF. Den borgerliga pressen spekulerade vilt i vilket spel som hade pågått bakom kulisserna. Man missade inte chansen att påpeka att handelsminister Gjöres, känd som gammal kooperatör, inte deltagit i konseljen under regeringsbeslutet. I stället hade han åtnjutit semester och vilat upp sig hemma i Smedjebacken.

ICA LIKA GLAD ÄNDÅ

Frågan är emellertid hur besvikna man egentligen var på ICA, när företagsköpet gick om intet. Karl-Erik Karlsson-Kyhlstedt, vd vid Nordsvenska Köpmannabolaget (NS), deklarerar exempelvis i ett brev till Liwendahl att han fann det ”bäst som skedde”. Det främsta resultatet av affären ansåg han snarare vara reklamen för ICA.

Från SV:s håll ansåg man att den publicitet ICA fått genom Osramaffären hade fört fram både ICA och SV i rampljuset, varför det vore på plats med ytterligare reklamåtgärder. Vidare poängterades att detta var ”…en affär som avseende storleksordningen dokumenterar SV och Ica som den modärna företagsform som kan taga upp konkurrensen med Kooperationen på ett för den enskilda handeln effektivt sätt”.

SÅLDES EFTER TRE DAGAR

Affären fick slutligen ännu en besynnerlig vändning, då KF bara tre dagar efter det definitiva övertagandet lät meddela en konfunderad press att man nu sålde bolaget vidare till ett konsortium som, undantaget ICA, var detsamma som det regeringen tidigare ratat. I det nybildade bolaget, AB Miliana, tecknade SV aktier för 200.000 kr, NS för 50.000 kr samt privatpersoner, företrädesvis SV-anslutna köpmän, för ytterligare 20.000 kr.