ICAtidningens
fjällresor 1948–1950

Teambuilding är en modern term för ett redan väl beprövat koncept. Iklätt ICA-rörelsens språkdräkt stavades det fjällresor.

ICA Förlagets arkiv rymmer, bland många andra handlingar, tre fotoalbum med bilder från ICA-tidningens fjällresor åren 1948–50. Dessa gick i tur och ordning till Hövringen i Norge, Kesudalen samt till Vemdalsskalet. Inte mindre än 100 personer reste med till Norge och runt 60 på de följande resorna.

Utannonseringen av resorna skedde i ICA-tidningens första nummer för respektive år. Alla som arbetade inom ICA-rörelsen kunde anmäla sig. Några nummer senare följde ett reportage från resan. I annonserna framhålls, att en veckas vistelse i fjällen, skulle ha hälsobringande effekter motsvarande två veckor på en sommarbadort. Vid sidan av detta beskrivs resorna som ett “kamratligt vinterting”. Det poängterades också noga att resorna var till för såväl skidamatören som “slalomhajen”.

SOLIG SKIDÅKNING

Aktiviteten med stort A på resorna var naturligtvis skidåkningen. Vädret var strålande. Stort utrymme ägnas i reportagen, såväl i text som bild, åt den till allas förtjusning gassande solen. Jämfört med dagens svarta backar och off-piståkning, framstår onekligen det sena 40-talets skidåkande som mer stillsamt. På resan till Kesudalen 1949 arrangerades emellertid ett spontant ICA-mästerskap. Snabbast utför var K.G. Nordahl, till vardags hemmahörande i Sågmyra. Man gjorde också skidutflykter. På Vemdalsresan 1950 åkte sällskapet de tre kilometrarna till Risvallens fäbod i slädar. De reste efter mörkrets inbrott under stjärnklar himmel, med facklor, sjungandes.

AFTER-SKI

Precis som idag roade man sig friskt på kvällarna. I Norge rådde 1948 fortfarande brist på vissa livsmedel efter kriget. ICA-resenärerna drabbades dock inte av detta, utan istället beskrivs det hur man åt och drack närmast furstligt. Många kvällar ägnades åt musik, sång och uppträdanden, allt framfört av resedeltagarna själva.

På 1949 års resa utlystes en maskerad med en knapp timmes varsel. Fjällstationens lösa inventarier, såsom gardiner och dukar, fann raskt nya användningsområden. Bäst utklädd i sällskapet ansågs Arvid Svensson vara, vars utstyrsel mötte allmänt jubel. Han hade lyckats få ihop och iklätt sig en brynja, ett par badbyxor samt ett plakat med texten “Svensk stålman anno 1949”.

Med alla spralliga upptåg följde också en kamratskap deltagarna emellan. Denna varma kamratskap lyfts fram i samtliga reseskildringar. Den första resan genomfördes 20 år innan Bror Rexed lanserade sin berömda du-reform. De formella avstånden mellan gammal och ung, “hög och låg” var betydligt större än idag. Titlar till trots beskrivs hur en liten lokal handlare blev både “du” och “bror” med chefen för en stor delikatessaffär. Kanske just på grund av murarna dåtidens titelväsende kunde resa, framstår de skildrade nyknutna vänskapsbanden för en sentida läsare som verkligt äkta.

När man läser skildringarna av resorna tycker man sig efter en stund höra de gamla journalfilmsrösternas omisskännliga charm, inte minst i de näst sista raderna om Hövringsresan 1948: Ja, se det var en fjällfärd det!