ICAs
bagerier

Bageriet gjorde en propagandasuccé i samband med att Svensk Talfilm 1941 skulle spela in filmen ”Fransson den förskräcklige” med Elof Ahrle i huvudrollen som bagare. Filmbolaget fick tillgång till SV:s varumärke. Essvebageriet bidrog med en kort reklamfilm i anslutning till filmen, vilket kan ses som ett tidigt exempel på varumärkesplacering. Den limpa förpackad i påse som förekom i filmen blev känd som Franssonlimpan och blev en försäljningssuccé.

NORRLAND OCH DALARNA

SV:s erfarenhet på området utnyttjades när det nya Coronabageriet i Sundsvall uppfördes 1946–47. Ett separat bolag bildades, där Hakonbolaget, Nordsvenska Köpmanna AB (NS), SV och norrländska handlare tecknade aktier. Coronabageriet levererade bröd till Hakons- och NS-butiker över hela Norrland.

Hakonbolaget grundade 1951/52 AB Dalabagerier i Borlänge. Liksom i Sundsvall utnyttjades äldre kunnande genom att Sven A. Gunnars, tidigare ägare av AB R. T. Hallonkvists Nya Bageri i Falun, inbjöds som hälftenägare. På så sätt ansågs inköpscentralens resurser ha förenats med Hallonkvistbageriets goodwill, marknadskännedom och förbindelser med Dalarnas detaljhandel.

VARFÖR EGNA BAGERIER?

Man kan ställa sig frågan varför inköpscentralerna valde att både producera och distribuera bröd. Svaret verkar ha varit ett behov av att ha kontroll över varans tillgång och kvalitet. Att säkra varutillgången var inte minst viktigt under de tidiga pionjäråren, när förbindelserna med etablerade importörer och grossister kunde vara skakiga. AB Dalabageriers tillkomst motiveras 1951 av Hakonbolaget:

Målsättningen har varit att skapa utökade resurser för den enskilda detaljhandeln att åt sina kunder tillhandahålla kvalitativt högtstående bageriprodukter med ökad konkurrenskraft gentemot andra företagsformer som resultat.

Detta var vid en tid då såväl Hakon som SV även distribuerade Wasabröds varor till sina medlemmar. Kunden i t.ex. en Hakonsansluten butik kunde alltså ha att välja mellan inköpscentralens kvalitetssäkrade skorpor eller skorpor av andra märken. En mindre del av ICAbrödet gick även till icke ICA-anslutna butiker. Det kan även nämnas att ICA-restauranger höll sig med ett eget bageri.

SCHUMACHER OCH SKÅNEBAGARN

SV förvärvade 1945 C.W. Schumacher AB, som drev bageri, brödbutiker, serveringar och partiförsäljning till ca 300 återförsäljare. Schumachers övertog så småningom SV:s hela bagerirörelse och var från 1947 ägt till 40 % av Mjölkcentralen i Stockholm. Schumachers byggde i slutet av 1950-talet ett samlat storbageri i Slakthusområdet i Stockholm. Ungefär samtidigt gjorde man sig av med de flesta butikerna förutom sex butiker i anslutning till T-banestationer. Schumachers visade på 1960-talet dålig lönsamhet och såldes 1966.

Eolbolaget hade under 1940- och 50-talen samarbete med olika bageriföretag. Eol gav sig in på egenproduktion av bröd 1962 i och med att Sigfrid Nilssons Bagerier AB i Helsingborg köptes. Man såg det som ett sätt att knyta tillverkningen och distributionen av bröd närmare varandra och garantera kvaliteten i en tid när färdigförpackat mjukt bröd hade slagit igenom. Bageriet i Helsingborg döptes om till Skånebagarn, men såldes redan 1967 till Skogaholmskoncernen. Skogaholm behövde en ersättning för sitt nedbrunna bageri i Landskrona. Eol försäkrade sig om att Skogaholm skulle fortsätta att leverera bröd till ICA-köpmännen i framför allt Skåne, samt att övriga landet det skulle få del av produktionen av skånsk kavring.

KONCENTRATION OCH FÖRSÄLJNING

AB Dalabagerier expanderade under 1950-talet med en anläggning i Uppsala och genom köp av AB Gävle Sambageri. I samarbete med en lokal bagare tillkom 1965 Värmlandsbagarn i Kristinehamn AB. Driften koncentrerades alltmer i och med att Dalabagerier redan 1963 övertog Coronabageriet i Sundsvall. Dalabagerier bytte 1975 namn till ICA-Bagerier, fortfarande helägt av ICA Hakon. Verksamheten såldes 1982 och en viktig del av ICA-rörelsens egenproduktion upphörde.