Distributionen och partihandeln
FRÅN SPECERIGROSSIST till fullsortiment
Hur såg specerigrossistens sortiment ut under 30- och 40-talen?
Lager av kolonialvaror – Specerier – Sydfrukter – Majs – Ris – Linolja – Zinkvitt – Färgstoffer – Specialitet: Egna Kaffeblandningar.
Så kunde ibland en grossist beskriva sitt sortiment i någon facktidningsannons eller i en vinjett på sitt brevpapper. Tidstypiskt var begreppet sydfrukter, som användes ganska ofta om färska importerade frukter – företrädesvis äpplen, päron, apelsiner och druvor från Medelhavsländerna – men också från transoceana hamnar. Detta var praktisk taget den enda del i den tidens grossistsortiment, som kunde kallas färskvaror. Kyltekniken var under utveckling, men hade knappast någon praktisk tillämpning hos den traditionella specerigrossisten. Fruktsortimentet hanterades i stort sett på samma sätt som de torra varorna.
50- OCH 60-TALEN
AB Eols 22 ”kontor” (distributionscentraler) hade alltifrån starten stor sortimentspridning på artikelnivå.
Varutillgången ökade. Självbetjäningsbutikernas tillkomst och utveckling skapade nya behov. Livsmedelsfabrikanterna lanserade nya produkter och förpackningar. Ett antal ICA-märkesvaror fanns nu i sortimentet.
FÄRSKVARUSORTIMENTET
Färskvarusortimentet handlade fortfarande bara om importerad frukt. Handeln med färska grönsaker utgjordes i början på 50-talet av sporadiska försök. Djupfrysta livsmedel uppträdde på vissa håll, men det var först i slutet på 50-talet, som man kunde tala om ett lagersortiment på djupfryst.
Vid ett sammanträde med AB Eols styrelse år 1955 beslutades att färskvaruavdelningar skulle inrättas på kontoren. År 1957 fanns på varje kontor en avdelning med namnet ”Eol frukt och grönsaker”.
FAKTURERINGSAVTAL OCH GRYNDISPONENTER
På en del kontor hade man vid denna tid upprättat faktureringsavtal med färskvaruleverantörer. Detta sågs som en lösning inom produktområden som krävde dagliga leveranser till butikerna. Krafter inom bolaget, som redan vid denna tid hade visioner om fullsortimentskoncept, reagerade negativt och beskrev systemet som ”att segla under bekvämlighetsflagg”. Emellertid tillkom flera sådana avtal under 60-talet.
Ett smalt sortiment av ost och ”lätthanterliga” charkvaror hade nu vuxit fram på kontoren. Men det var fortfarande långt kvar till ett väl fungerande färskvarusortiment.
Det skall sägas att, både bland medlemmar och leverantörer fanns skepsis och intressekonflikter, som fördröjde. Den interna debatten inom bolaget saknades inte heller och kunde ha sina poänger. ”Grynkontor” och ”gryndisponent” blev skämtsamma epitet på dem, som inte tycktes vara tillräckligt fokuserade på färskvarusortimentets framtid.
70- OCH 80-TALEN
Den pågående omstruktureringen av kontorsnätet hade vid mitten av 70-talet resulterat i att de tidigare 22 kontoren i AB Eol reducerats till 8 distributionscentraler (DC) i ICA Eol AB, som bolaget nu hette.
År 1976 invigdes DC Kungälv och blev då ICAs största enhet beträffande hanteringsvolym. Färskvaruproducenterna började förstå allvaret i ICA Eols målsättningar. Tidigare direktdistributörer överlät efterhand distributionen av sina produkter till ICA-butikerna via DC.
ICA Banan AB, som startades år 1969, försåg nu DC med leveranser av bananer. Ett framgångsrikt sortiment av kött- och charkvaror utvecklades.
MÅLET NÅDDES EFTER 50 ÅR
En av målsättningarna under 70-talet var att uppnå samma omsättning över lager på färskvaror som på det torra sortimentet. Det målet klarades år 1980. År 1986 redovisade DC Kungälv följande andelar av total lagerförsäljning.
Kolonial: 47 %
Frukt och grönt: 12 %
Djupfryst: 9 %
Övriga färskvaror: 32 %
Man kan med detta avslutningsvis konstatera att steget från det gamla specerisortimentet till fullsortimentskonceptet var en process på ca 50 år.