Distributionen inom
dagligvaruhandeln

Vid seklets början dominerades dagligvarudistributionen av så kallade ”Bulktransporter”. Varorna, som mest levererades av lokala producenter, levererades i säckar, lådor och tunnor. Så fortsatte det även efter det att grossister hade kommit in i hanteringen, där varorna levererades till och från lagerhus. Dessa var för rationalitetens skull byggda som flerplanslager, där varorna hissades upp till flera våningar medels hissar.

MED HISSAR OCH SLISKAR

Uttagen ur lagren skedde genom hissar eller transporter på så kallade ”sliskar”, rutschkanor som gick i spiral från de övre våningarna ner till expeditionslokalen på bottenvåningen, där lagerarbetarna vägde upp kvantiteterna, som var beställda, i påsar, säckar och lådor. Sedan kördes varorna ut till butikerna med hästkärror och senare på lastbilar med flak.

ENHETLIGA FÖRPACKNINGAR OCH PALLAR

Den stora revolutionen i handeln kom först på 40- och 50-talen, då självbetjäningsbutikerna kom. Det hela kom från USA, där utvecklingen låg före Europa. Självbetjäningsprincipen förde med sig kraven på enhetsförpackningar, som kunderna kunde plocka själva i butikshyllan. Konsumentförpackningarna samlades senare i Butiksförpackningar, där lagom stora beställningskvantiteter samlades.

Den stora revolutionen i distributionen kom med införandet av enhetspallen, eller europapallen som den senare kallades, med måtten 120x80x15 cm. Den hade utvecklats under andra världskriget i USA:s armé. Nu slog den igenom inom all varuhantering. Det nya hanteringsredskapet blev gaffeltrucken, som kunde lyfta och stapla pallarna i höjdled. Därmed kunde de gammaldags flervåningslagren ersättas utav enplanslager med pallhyllor, där 5–10 meters lagringshöjder blev vanliga. Varuexpedieringen underlättades vidare vid införandet av rullpallen (rullburen), som kunde rullas in i butikslokalen.

BILARNA

Själva distributionen skedde med lastbilar, senare utrustade med slutna skåp, för renlighetens skull. Lastbilsenheterna ökade ständigt i storlek, från tvåaxliga bilar till treaxliga bilar dragande stora släp, varvid själva distributionen rationaliserades. Utrustade med bakgavelhiss kunde lossningen ske enkelt under alla möjliga lokala förhållanden ute i butikerna.

Då de stora kedjorna övergick till att hantera alla varor via sina lager, såväl kolonial- som färskvaror, fick vi, i samband med införandet av livsmedelslagen – med skärpta krav på kyla under hela hanteringen av färskvaror – utrusta distributionsbilarna med kylaggregat. Ytterligare rationaliseringar uppnåddes genom införandet av samdistributionsprincipen, kolonial och färskvaror samdistribuerades i kylbilar! Sedan infördes tvåvåningsbilar, där rullpallarna kunde lastas i två våningar på lastbilarna.

FANTASTISK RATIONALISERING

Hur lagerstrukturen med denna utveckling rationaliserades kan bäst illustreras med att ICA Eol, på 50-talet hade 57 lagercentraler totalt i södra Sverige medan ICA numera klarar sig med knappt 3 lagringspunkter (DE) för samma område. En viktig ingrediens i denna rationalisering utgör även databehandlingen, som möjliggjorde uppdelning av varorna efter köpfrekvens (DPP-principen): De högfrekventa varorna lagras på distributionsenheterna runt om i landet, medan de lågfrekventa varorna lagras på ett centrallager i Västerås. Sedan samordnas beställningarna så att varorna strålar ihop på rätt dag vid distributionsenheten och når butiken samlade.