1917-1938: Innan vi hette ICA
SVs problem med
tändstickor och socker
För aktiebolaget Svenska Varor (SV) såväl som för Hakonbolaget blev en av de svåraste utmaningarna efter tillkomsten att träffa nödvändiga avtal med varuproducenter. Denna nya form av handlarsamverkan fick en mäktig fiende i form av de etablerade grossisterna, vilka hade mest att vinna på det förhärskande kreditgivningssystemet.
Grundarna bakom Svenska Varor hade till och med valt sitt namn i ett försök att mildra den förväntade intressekonflikten. Avsikten var förvisso att sluta avtal direkt med producenter av svensktillverkade varor för att på så sätt undvika mellanhänder, men när det gällde varor som med nödvändighet måste importeras önskade man däremot gärna ett ”…intimt och angenämt samarbete…” med etablerade grossister.
Svartmålning och bojkott
Till en början kunde man också teckna leveransavtal med ett flertal svenska producenter. Snart insåg emellertid grosshandlarna, anförda av den inflytelserika organisationen Sveriges Grossistförbund, vad som skulle hända om SV:s intentioner sattes i verket. Resultatet blev att SV:s verksamhet svartmålades i tidningsartiklar, cirkulärskrivelser och genom muntliga kontakter. Det utlystes till och med en rikstäckande bojkott mot de fabrikanter som levererade varor till inköpscentralen. Detta till trots lyckades SV efter hand sluta avtal med de flesta av den tidens viktigaste aktörer på producentsidan.
När det gällde två viktiga varugrupper, tändstickor och socker, blev det dock extra problematiskt. Både Svenska Tändsticks AB och Svenska Sockerfabriks AB var allenarådande producenter och ansåg sig inte behöva ytterligare distributionskanaler. I flera brev till tändstickskungen Ivar Kreuger vädjade SV om att få köpa tändstickor till samma pris som Kooperationen. Dock utan resultat! Svenska Varor såg sig därför, ironiskt nog, tills vidare nödgade att ordna försörjningen av tändstickor genom egen import från Finland.
DET ÅTRÅVÄRDA SOCKRET
Samma problem uppstod när det gällde sockret, då som nu en basvara för hushållen och därför av yttersta betydelse. Redan innan det formella bildandet hade SV resultatlöst ansökt hos ”sockerbolaget” om att bli antaget som återförsäljare. Ärendets dignitet understryks av att SV:s direktör J. E. Frykberg, vid ett sammanträde den 18 juli 1922, lät meddela att han inte hade för avsikt ”…att uppbära högre [års] lön än 24 000 kr tills sockerfrågan ordnats”.
Då ansträngningarna förblivit resultatlösa vände sig SV till Kungl. Maj:t, eftersom man ansåg att Sockerbolaget missbrukat sin maktställning att opartiskt tjäna allmänheten. Kungl. Handelsdepartementets svar blev att framställan inte skulle föranleda någon vidare åtgärd. För att ordna sockerfrågan tvingades därför SV att anlita importfirman AB Skando-Slavia som representerade ett antal sockerbruk i Tjeckoslovakien.
Först mot slutet av 1924 lyckades man bli antagen som s.k. Tanto-grossist hos sockerbolaget, vilket innebar ett stort framsteg, även om rabatten då blev lägre än vad man skulle erhållit som fullvärdig helgrossist.
LÖSNINGEN
Både tändsticks- och sockerfrågan kom så småningom att få sin lösning. Efter några år blev SV antaget som grossist av tändstickor med samma villkor som Kooperationen. Likaså erbjöd förvärvet av grosshandlare Birger Wollins firma i Stockholm, sedan många år helgrossist, välbehövlig respit gällande sockerfrågan. AB Birger Wollin bildades i början av 1925 och alla gamla förmåner överflyttades till den nya firman. Lösningen innebar förvisso att alla sockerleveranser ända fram till 1936 måste gå via denna firma, men SV var nu att betrakta som en fullvärdig varugrossist.