Säljande
hantverk

– ­­Både z och x tycker jag blir fult. Tack och lov behövde man inte använda dem så ofta, säger Lisbeth ”Libbe” Wiss som började som reklamtextare på Ica 1976.

Den nybyggda anläggningen i Rollsbo utanför Kungälv vittnade visserligen om framtidstro – men lite ödsligt var det allt för Lisbeth, som aldrig kallas annat än Libbe. Under första tiden var hon ensam reklamare i kontorslandskapet, omgiven av bland annat butikskonsulenter och säljare som undrade om det verkligen kunde betraktas som ett jobb att sitta och texta? Med pennor som gnisslade som kanariefåglar bakom skärmväggarna.

Hennes uppdrag var dock detsamma för 40 år sedan: att marknadsföra ICA-handlarnas varor.

Då kom manus via post eller fax, eller med ICA-bilarnas chaufförer för vidare leverans via rörpost till andra våningen. I manuset stod vilka varor som skulle marknadsföras och till vilket pris. Ibland var det ritat en stjärna på någon produkt som skulle skrivas extra stort. Och Libbe skrev: RÖDBETOR 11,88, CHAMPINJON- CREPE 9,95, BRUNA BÖNOR 7,85, PANNBIFF 13,25 … Arbetsredskapen var blanka vita papper och svarta spritpennor i olika bredd och tjocklek. Alla lika illaluktande.

– Den sortens pennor som inte luktade var inte bra, säger hon.

– Köttfräs i stället för köttfärs var väl inte så farligt, men en gång blev ett begränsat parti toalettpapper till ett begagnat parti …

LIBBE WISS om korrekturmissarna som råkade komma med

De färdigskrivna arken tog Libbe sedan med sig in i mörkrummet, förde över på plåt och gick med till tryckeriet på samma våningsplan. Under de första åren resulterade hennes arbete i flygblad på antingen färgat eller vitt papper, med svart eller rött tryck. Efterhand utvecklades tekniken och möjligheterna blev fler. Likaså har Libbe Wiss lärt sig allteftersom. Hon har varit scout sedan barndomen och ”learning by doing” funkar lika fint på kontor som i skog.

När vi ses har hon med sig en plastpåse sprängfylld av exempel på flygblad och trycksaker från de senaste fyra decennierna.

– Första fyrfärgstrycket!
– Och titta här, säger Libbe och vecklar ut ett ark i 100 x 70 centimeter:
– Handlarna ville att vi skulle hitta på nya saker som gjorde att deras utskick stack ut i brevlådan.

De handtextade budskapen skulle vara professionellt gjorda och likadana oavsett vem som hade textat. Men ett hantverk är ett hantverk.

– Jag hade min stil och när jag var föräldraledig blev vissa handlare förtvivlade över att det inte såg ut som det brukade. Det hände att jag fick kuvert med manus hem i brevlådan och satt på natten och textade, säger hon.

Första datorn kom till ICAs reklamavdelning runt 1992–1993. Libbe Wiss och hennes kollegor fick sätta upp sig på en kölista om de ville använda den och till en början gjorde de bara rabattkuponger i datorn. De innehöll så mycket av finstilt information. Libbe Wiss säger att hon såklart blivit präglad av ett långt yrkesliv i branschen.

Både butiksskyltar och trycksaker ser hon med en särskild uppmärksamhet.

Det där pusslet, hur man med hjälp av text och bild får fram ett budskap, tycker hon fortfarande är både intressant och roligt att själv lägga. Och ibland pusslar man fel. Trots korrekturläsning.

– Köttfräs i stället för köttfärs var väl inte så farligt, men en gång blev ett begränsat parti toalettpapper till ett begagnat parti …

I vinter går Libbe Wiss i pension. Hur roligt hon än haft på jobbet är hon inte det minsta orolig för omställningen i att lämna arbetslivet. Hon ser fram emot att njuta av familj och trädgård, yoga, dreja och måla.

– Jag ger mig tio år, sen ska jag ha en utställning! •

Så textar du på ICA-vis

STEG 1. ”Välj penna med rätt bredd i förhållande till vad du ska skriva. Och man lånar aldrig någon annans penna! Vi hade visserligen likadana men man trycker dem på olika vis.”

STEG 2. ”Man skriver alltid bokstaven nerifrån och upp. Varför? Jag tycker inte att det går att göra snyggt annars. Och tecknen över å, ä, ö gör man sist.”

STEG 3. ”Siffror ska alltid vara stora och gjorda med bred penna.”

STEG 4. ”Om det blev fransigt kunde man alltid fylla i bokstäverna. Ibland hade vi praktikanter som kunde hjälpa till med det, vi kallade dem fyllerister. Om vi hade tid och ville highlighta någonting särskilt gjorde vi skuggor.”