Mitt liv som
testredaktör

I början av 80-talet steg jag in på ICA-kurirens fackredaktion i Stockholm. Jag hade fått jobbet som ICA-kurirens testredaktör, för mig ett superjobb. Tänk att få syssla med konsumentinformation, undersöka alla tänkbara produkter för hushållen och berätta om det i Sveriges största veckotidning! Upplagan låg då på 700 000 exemplar. Chefredaktören Maja-Lisa Furusjö kände jag lite från tidigare. Vi hade bland annat mötts på världens största mässa för kök och hushållsmaskiner i Paris.

Till mitt tidigare jobb på FERA, elbranschens informationsbyrå, ringde konsumentjournalister när de sökte info om spisar, kyl och frys, diskmaskiner med mera. Inte minst ville de ha uppgifter om energiförbrukning i hushållen. På 70-talet fick Sverige elransonering och jag mitt första tv-framträdande. I programmet Halvsju skulle jag ge tips om hur man kunde spara el i hushållet. Studion var fylld med olika hushållsapparater och programledaren och jag gick runt och pratade om el. Dagen därpå visade det sig att både uppdragsgivare och andra var nöjda med min insats. En av dem som ringde var Maja-Lisa.

Långt senare berättade hon att hon då fick upp ögonen för mig. Jag kunde vara något att ha på den ytterst kunniga fackredaktion som hon basade för. Själv hade hon skapat kontakter med dåvarande Konsumentinstitutet, Textilforskningsinstitutet, Möbelinstitut, Statens Provningsanstalt och med myndighetspersoner som var bra att känna till, inte minst för livsmedel och matvanor via ICA Provkök. Det var inte en händelse att ICA-kuriren var först i Sverige med näringsberäknade måltider och recept och mycket tidiga med att ha en provsmakarpanel för sensorisk analys, totalt 400 personer. Vi kunde alltså arbeta med åldersrelaterade målgrupper.

För alla våra tester, oavsett om det rörde sig om en potatisskalare eller ett helt kök, gällde det att använda godkända provningsnormer, svenska eller europeisk, göra serier av försök och för alla tekniska prov anlita godkända provningsinstitut. Ingen annan tidning arbetade på detta sätt. Absolut förbjudet var det att tycka eller tro att det kanske var på det ena eller det andra sättet. Upp till bevis och belägg! Det gjorde Maja-Lisa klart för oss. Det dröjde inte länge förrän jag fick order om att resa till Stiftung Warentest i Berlin, världens mest beundrade testinstitut med tidningen Test, som alla tillverkare darrade inför. Maja-Lisa var mycket noga med att vi på fack skulle vidareutbilda oss och hitta nyheter. En vecka fick jag stanna. Det blev en skola som jag har nytta av än i dag. Och vilka kontakter vi fick, till nytta för tidning, uppdragsgivare och samarbetspartners!

Så var det dags att resa till Paris och köksmässan. Som jag var ny tyckte Maja-Lisa att det var bäst att hon följde med mig för att introducera mig i den världen. Schwedishe Kuche, vår köksstandardisering och undersökningar om hur ett kök användes, var känt därnere och många kände till Maja-Lisa och hur vi jobbade. Tre dagar fick man på sig. Dag 1: undersöka vad som var nytt, kolla kökslådor och hyllbärare med mera. Dag 2: gå med fotograf och plåta det intressanta. Dag 3: gå på ”stan” för att kolla vad var trendigt, nytt och på ”g”. Det gällde alla konsumentvaror, även livsmedel. Väl hemma skulle Parisresan ge tre artiklar och hålla för hela uppslag i ICA-kuriren.

För tre, fyra år sedan var jag på designmuseet vid Louvren som då hade en mycket stor utställning om köksarkitektur och dess utveckling. Bland annat fanns en avdelning där man presenterade vad som skrivits från köksmässan när den var tongivande. Det var givetvis de stora internationella drakarna som visade sina reportage. Plötsligt tittade jag till och såg en för mig bekant layout, ICA-kuriren. Maja-Lisas ICA-kuriren var bland de stora.

Absolut förbjudet var det att tycka eller tro att det kanske var på det ena eller det andra sättet. Upp till bevis och belägg!

Under några år hade ICA-kuriren en serie som hette Billigt/Dyrt. En lågprisprodukt ställdes mot en dyr kvalitetsprodukt. Vi skulle vid ett tillfälle testa ett billigt kök mot ett i lyxklass. Av någon oförklarlig anledning hade den tyska firman som stod för det dyra fått info om att ICA-kuriren var på gång. Vi nekades köpa in de enheter vi behövde för test på Möbelinstitutet. Maja-Lisa och jag diskuterade hur vi nu skulle göra. Men ge oss? Aldrig. Köket köptes in av bulvan, det testades och resultatet kom i tidningen som tänkt. Det stora fina företaget gillade inte detta. Det blev en anmälan till Pressens Opinionsnämnd, men efter några månader blev vi frikända. Tack vare vår mycket noggranna undersökning med erkända metoder var det inget snack om bevisbördan.

Den känsligaste branschen att prova var den kemisk-tekniska, med tvätt-, disk- och rengöringsmedel. Här hade vi de större dusterna med bland annat ICA. En halvpoäng sämre än ledande märke kunde få direktörerna att gå till attack. Först blev Maja-Lisa uppkallad för att förklara vad vi ställt till med. Ofta ledde detta till ett möte på Textilforskningsinstitutet med tekniska chefer och utvecklingsavdelningar – och så Maja-Lisa och jag. Det underliga var att alla herrarna satt på ena sidan bordet och Maja-Lisa och jag på den andra. Efter dagslånga möten slutade det hela med att företagen insåg att tester var bra, för på så sätt fick de god info om vad som borde göras för att skapa en ännu bättre produkt. ICA-kuriren var inte till för att förgöra och avslöja för nöjes skull.

När jag blev chef för provköket fick jag också uppdrag att bygga ett nytt. Det blev Europas modernaste med möjligheter att mäta, kontrollera funktioner och undersöka material. När vi hade pressvisning var Maja-Lisa på plats. Jag ser henne framför mig när hon kontrollerat allt, hur nöjd och glad hon var. Särskilt när arkitekten för bygget berättade för henne hur mycket de lärt sig av oss när det gällde kök och planering.

Så kom det dystra 2000-talet då bara pengar styrde vår konsumtion. Om det gick att steka i en stekpanna var mindre intressant. Bara den var billig. Provköken ansågs omoderna och ICA Provkök gick i graven. För mig var det pensionsdags. Men jag hann knappt vara hemma en månad förrän förfrågan kom om jag kunde börja testa för ICA-kuriren. Företag ville också ha hjälp med utveckling och tester. Så mitt hemmakök försågs snart med mät- och provningsinstrument. På den vägen är det.

Under alla dessa år har Maja-Lisa varit min mentor. Hon har följt mig noggrant och i timslånga samtal tagit upp vad som bör göras, vilka produkter som jag borde se till att de kom till test, vad som borde ändras för att bli mer praktiskt. Det gäller allt från livsmedel till köksutrustning. Nu när Maja-Lisa är borta känns det som om jag tappat en del av mig själv. Rätt som det är kommer jag på mig med att vara på väg att ringa henne för att diskutera något. Så kommer det säkert att fortsätta så länge jag är aktiv.