1965-1990: Innan allt kallades ICA
ICA-avtalet
1972
ICA räknar sina anor till 1917, alltså det år som Hakon Swenson grundade AB Hakon Swenson (Hakonbolaget) som en grossiströrelse i Västerås. Samtidigt erbjöd han detaljhandlare att bli delägare i företaget.
Men den moderna ICA-modellen är betydligt yngre än så. Den skapades 1972 och ICA-stämman i Stockholm detta år var på många sätt historisk. Den nya organisation som beslutades på stämman innebar att ICA blev en sammanhållen koncern. ICA-styrelsen fick för första gången en majoritet av handlare. Ett viktigt motiv för omorganisationen var att makten över ICA-rörelsen riskerade att gå de aktiva ICA-handlarna ur händerna.
Centrala ICA ägdes vid denna tid av de tre inköpscentralerna, Eol, Hakon och SV. Vid utgången av 1971 var den andel aktier som ägdes utanför ICA-rörelsen 53, 49 respektive 67 procent. De externa ägarna var huvudsakligen före detta handlare eller arvingar. Det fanns en risk att någon skulle förvärva dessa aktier och få kontroll över en inköpscentral. Hotet förstärktes av att aktierna var lågt värderade, eftersom överskottet i inköpscentralerna tillfördes köpmännen via lägre inköpspriser, i stället för genom utdelning på aktierna.
År 1972 förvärvade ICA-förbundet alla aktier i Inköpscentralernas AB ICA. Därefter köpte ICA ungefär hälften av aktierna i Eol, Hakon och SV. Resten av aktierna i inköpscentralerna fanns kvar hos regionens ICA-handlare.
Beslutet på stämman hade föregåtts av omfattande diskussioner. Den drivande strategen var Nils-Erik Wirsäll (1916–2008). Han var verksam inom ICA-rörelsen från 1937 till 1984 och han har kallats ICA-rörelsens chefsideolog.
Wirsäll blev vice vd i Hakonbolaget 1963 och i ICA 1971. Han var vd i ICA 1972–1978 och kvarstod därefter i ICA-styrelsen i ytterligare sex år. År 1970 hade han fått i uppdrag att leda en utredning om ICA:s framtida organisation och finansiella konstruktion. Som ICA-chef fick han sedan ansvaret för att gemomföra den omorganisation som utredningen hade föreslagit. Nils-Erik Wirsäll blev den förste ICA-chef som kunde uttala sig med kraft för hela företagsgruppen.
År 1972 fattades också beslut om ICA-avtalet som utgör grundbulten i den moderna ICA-modellen. ICA-avtalet är ett unikt sätt att bevara ICA-idén genom att ge duktiga butiksmedarbetare möjligheten att med liten ekonomisk insats och risk etablera sig som egna företagare. Ur ICA:s perspektiv innebär modellen att koncernen behåller inflytandet över butiksstrukturen och butiksnätsplaneringen samt att ICA får den mest lämpade handlaren till varje butik, inte den som har mest pengar.
Beslutet om ICA-avtalet föregicks av ett mycket omfattande rådslag inom ICA-rörelsen. Olika förslag till ägarmodeller presenterades. En del handlare ansåg att ”avtalshandlarna” inte kunde betecknas som riktiga ICA-handlare utan att de mer påminde mer om Konsumföreståndare. Men ICA-avtalet har med tiden fått stor acceptans inom ICA-rörelsen.
Kjell Gunnarsson, som arbetade 40 år inom ICA, bland annat som chef för ICA-skolan och informationsdirektör har sagt:
”Om inte ICA-avtalet tillkommit hade ICA-idén sannolikt inte överlevt. Då hade ICA utvecklats till ett stort antal handlarägda lokala kedjor, som den dag handlaren ville sälja, hade köpts upp av de olika aktörerna på marknaden och inlemmats i deras strukturer. Det har vi sett många exempel på i andra länder, till exempel Danmark.”
Nils-Erik Wirsäll har berättat att en viktig drivkraft för att förändra ICA:s struktur var den offensiv som KF inledde omkring 1970. Detta var ju under den politiska vänstervågens höjdpunkt då den privata företagsamheten var hårt trängd och KF:s nära kopplingar till den politiska makten kunde ge dem vissa konkurrensfördelar.
Den första konsumentkongressen i KF:s regi genomfördes 1971 med 450 ombud och 5 200 motioner. Wirsäll misstänkte att detta skulle bli upptakten till en kooperativ kraftsamling och ökade marknadsandelar för KF. Men det blev i själva verket tvärt om. Med den nya ICA-modellen som grund kunde i stället ICA skörda stora framgångar.
ICA hade blivit större än KF på dagligvaror 1966 och under 1970-talet ökade ICA:s andel av dagligvarumarknaden från 24 till 30 procent. Resten är historia.