Vett och etikett
i kundmötet

Hur tar Ni emot en kund? Hur ska kunden känna sig välkommen och hur ska man se till att hon ständigt återkommer till butiken? Dessa frågor ställer signaturen ”Eva” i en artikel i ICA-tidningen 1941 och som svar vidarebefordrar hon sina egna erfarenheter kring mötet med kunden i butiken.

Det är mycket viktigt, vilket intryck kunden får just under de första minuterna, han vistas i Er affär. Det smickrar honom att finna sig igenkänd och uppmärksammad, trots att flera kunder äro före honom i butiken. Hur brått Ni än har så ägna varje nykommen kund ett litet igenkännande och välkomnande leende. Är det en äldre dam eller herre så erbjud en stol, samtidigt som Ni hoppas att strax kunna stå till tjänst. Har Ni tid att genast ta hand om kunden, så gör Ni det givetvis.

Samtal med kamraterna i butiken eller bekanta i telefon avslutas ögonblickligen när kunden träder in i butiken. Även om man kanske inte har så bråttom, är man dock sällan hågad att stå och höra på om någon film, fotbollsmatch eller dylikt, som biträdet sett, eller att familjen har influensa. Det syndas en hel del häremot. Särskilt när det gäller unga, kvinnliga biträden. De ha så svårt att avsluta ett privatsamtal och tänka inte alls på, att det är arbetstid. Men sådant får inte förekomma. Har Ni en bekant ”på tråden”, så säger Ni genast att en kund kommer in i Er butik något om, att Ni nu är upptagen och så lägg på luren. Ni får hellre ta risken att vara oartig mot gamla tant Augusta eller Honom eller vem det nu kan vara – bara ni inte är oartig mot kunden. Ty det är för hans skull Ni är anställd i affären. Och för den saken ha Edra bekanta säkert förståelse. Annars får Ni lära dem, att arbetet går före dem.

Kundpsykologi

Efter denna inledning kring kundens första möte med expediten går artikelförfattaren vidare med att förmedla sina erfarenheter i kundpsykologi.

Verkar kunden irriterad och ur humör, så försök att på ett så taktfullt och vänligt sätt som möjligt bringa honom i jämvikt. Men här fordras alldeles särskilt det rätta sinnet för vad som passar sig – takt och människokännedom. Man kan inte tillgripa samma metod, om det är en lantman, som kommer in och är arg för att det ”evinnerliga regnandet aldrig tar slut”, som om det är unga fröken Larsson, som är upprörd, för att hon fick vänta förgäves på löjtnanten i går kväll, eller gamla överstinnan, som har ont av det reumatiska. Har Ni ingen längre kundvana, så nöj Er med att se så vänlig och deltagande ut som möjligt utan att därför yttra något.

Ibland hör man någon yttra: ”Usch, jag vill då inte alls handla hos Erikssons! Deras biträden ser så högdragna och besvärade ut, så man vågar knappt tilltala dem.” Sådant är mycket misskrediterande för en affär – och ingalunda ovanligt. Det tycks stiga en del yngre biträden åt huvudet, om de få plats i en större butik och de kan stå och se ut som om det vore en stor nåd om man fick handla av dem. Eller också göra de skillnad på kunder och le insmickrande, så snart någon ”finare” person kommer in, men se likgiltiga och uttryckslösa ut, då en något enklare kund uppenbarar sig, Sådana biträden passa inte för sitt yrke. De förta köplusten hos kunden genast denne kommit innanför dörren.

Nej, ta varje kund med ett litet vänligt leende. Det har Ni bara gott av själv. Men det skall inte vara ett sådant där stereotypt, invant leende, som tyvärr är så vanligt. Ett leende ska komma inifrån och verkligen vara menat. Med ett sådant leende kan Ni mjuka upp den vresigaste kund och lägga grunden till en god plusförsäljning.