Tillkomsten av
ICA-avtalet

Tillkomsten av ICA-avtalet i början av 1970-talet kan betraktas som en milstolpe i ICAs utveckling. Bakgrunden utgjordes av den grundläggande konflikten mellan önskemålet att en köpman skulle äga sin butik och de stora krav på kapital, som skulle komma att ställas vid framtida nyetableringar, vilka enskilda köpmän inte skulle klara av att uppfylla på egen hand. Det stora kapitalbehovet var delvis en följd av ICAs beslut att satsa på stormarknader.

TIDIGARE ÄGANDEFORMER

Sedan tidigare fanns exempel på delägande mellan enskilda köpmän och inköpscentraler, där inköpscentralerna ägde en andel av butikerna och hade del i vinster och förluster. Inköpscentralerna kunde också inneha hyreskontraktet för lokalen även om butiken var helägd av köpmannen. Lokalisering hade fått en strategisk betydelse för marknadsutvecklingen för de olika blocken, och detta var ett sätt att säkerställa att butiker behölls inom ICA-rörelsen vid överlåtelser.

DISKUSSIONER I ÄGANDEKOMMITTÉN

Diskussioner om nya ägandeformer fördes inom den s.k. Ägandekommittén, där såväl köpmän som tjänstemän på inköpscentralerna deltog. En fråga som aktualiserades var vilken roll inköpscentralers riskbärarfunktion skulle spela gentemot den traditionella grossistfunktionen. Detaljhandel har ofta till stor del finansierats med leverantörskrediter och grossisten därmed stått för en kreditrisk, som täckts genom pålägg på varupriserna. Somliga menade, att när ett avtal reglerade förlusttäckningen i butikerna bortföll denna kreditrisk, vilket i princip borde leda till lägre priser. Andra frågor var om alla butiker skulle omfattas av någon form av vinstdelning, eller bara de som nyetablerades och om vinstdelningen bara skulle täcka de rena förlusterna i de nyetablerade butikerna eller också inkludera andra etableringskostnader.

ICA-AVTALET

Det avgörande med ICA-avtalet var dels att ICA-rörelsen fick ett enhetligt system, dels att ägandet av de nyetablerade butiker, där regionföretaget (benämningen inköpscentraler upphörde 1972) hade en ägarandel, reglerades i detalj. ICA-avtalet ingicks mellan den enskilde köpmannen och regionföretaget och byggde på att dessa tillsammans bildade ett aktiebolag för butiken. Enligt detta avtal skulle köpmannen till att börja med ha 9 % av aktierna och regionföretaget 91 %. Förluster i initialskedet skulle därmed kunna täckas av regionföretaget genom koncernbidrag.

När sedan bolaget började gå med vinst, och eventuella koncernbidrag som erhållits från regionföretaget betalats tillbaka skulle köpmannen förvärva återstoden av aktierna, så när som på en, som skulle behållas av regionföretaget. ICA-avtalet innehöll också bestämmelser om att regionföretaget skulle få en andel av vinsten i butiken under tio år. Vid försäljning av butiken var köpmannen skyldig att i första hand erbjuda regionföretaget att köpa den. Enligt avtalet skulle köpeskillingen i princip uppgå till butikens substansvärde.

SENARE ÄNDRINGAR

Fördelningen av överskottet i butiken enligt ICA-avtalet har sedermera ändrats i olika avseenden. Avgiften till regionföretaget har baserats på omsättning i stället för på vinst. Tidsbegränsningen av avgiften har bortfallit. Avgiften har differentierats mellan butiker av olika storlek. Vinstdelning har i vissa fall återinförts, vid sidan av den omsättningsbaserade avgiften. Den grundläggande konstruktionen av avtalet har dock varit oförändrad under tre årtionden, vilket är en stark indikation på systemets slagkraftighet.