Omorganisationen
1972

År 1972 togs den form av ICA-stadgan, som i allt väsentligt är grunden även idag.

Då gjordes också den viktigaste ägarförändringen hittills, genom att ICA Förbundet blev huvudägare i hela ICA, med ICA AB som största aktieägare i de tre regionföretagen ICA Eol, Essve och Hakon. ICA AB hade 45–60 % av aktierna i de tre bolagen. Resten ägdes fortfarande av handlarna i respektive region.

I ICA AB fanns det då 10.000 utomstående aktieägare, som inte var handlare. De hade stor majoritet av antalet aktier, men genom röstskillnader såg vi till att ICA Förbundet hade röstmajoritet. För första gången började vi nu upprätta regelrätta koncernbokslut för ICA-koncernen.

1972, ÄGANDE, ICA-AVTAL

Samtidigt startade 1972 ICA-avtalet som en finansieringsform för nya handlare – ”trappan till egen butik”. Det var en lösning som möjliggjorde för nya handlare att starta butik nästan utan egna pengar, och för ICA-koncernen att få ett bestämt inflytande över butiksnätsutvecklingen och utvecklingen av nya handlare. Dessutom skattemässigt effektivt, åtminstone på den tiden. Helt enkelt en lysande konstruktion.

LÄRDOMAR AV 1972

Aktieägarsituationen var fasen så mycket mer komplicerad då, och det direkta ägarinflytandet av handlarna var svagare, men genom att man släppte fram tillräckligt med makt åt den centrala funktionen så kunde man genom ICA Förbundet få ett mer samlat handlarägande.

Det fanns starka spänningar mellan främst ICA AB och de regionala ledningarna. Den operativa makten satt regionalt, och det krävdes mycket diplomati centralt. Men det skapade också tävlingsanda mellan regionföretagen, och verksamheten gick bra. Koncentrationen i grossistledet gav bra vinster – ICA-koncernens vinst var under 80-talet betydligt större än de samlade vinsterna i butiksledet.

ICA-avtalet var rätt tänkt för att kombinera entreprenörskap med stordrift. Men det skapade mycket frustration också. Handlarnas frihetsgrad och andel av vinsten var de egentliga stridsfrågorna. Men striden dog ut, eftersom alla så småningom insåg att ICA-avtalet som modell var rätt.

Varför gick det att fatta så avgörande beslut 1972? Därför att 60-talet hade inneburit en våldsam expansion, och alla visste att det måste finnas former för att finansiera en fortsatt butiksutveckling och ge möjlighet för nya handlare. Därför gick ICA-avtalet att besluta. Man hade också dåliga erfarenheter av andra former av delägande från 60-talet.

Och det var lätt att förklara, att det faktum att majoriteten av aktierna i regionföretagen ägdes av externa aktieägare skulle ge problem förr eller senare.