Märket på rutan
– garanterar valutan

Läs om bildandet av ICA och hur Eol, Hakon, SV och Nordsvenska Köpmanna kämpade för gemensamt och fritt ägande under den första delen av 1900-talet.

En oktobermorgon 1917 sålde det då nybildade AB Hakon Swenson en vagn prima blekingesill till handlaren Emil Eriksson i Dingtuna. Den allra första fakturan, skriven på ett fakturablock från Wennbergs bokhandel i Västerås, blev grunden till vad vi i dag känner som ICA.

En organisation som ICA, med sina drygt 1 500 handlare, handlar så klart om en rad olika pionjärer och eldsjälar som tillsammans skapat företaget genom årens lopp. Men det finns ändå en nyckelperson som det inte går att låta bli att lyfta fram. För utan Hakon Swenson och hans visioner är det svårt att tänka sig ICA.

Som 15-åring började Hakon Swenson som springpojke hos Västeråshandlaren Erik Andersson. Handlaren såg snabbt att den unge Swenson både hade hög arbetskapacitet och ett visst affärssinne, trots att han saknade högre ekonomisk utbildning, och när Andersson år 1900 köpte grossistfirman Manne Tössbergs Eftr fick Swenson
följa med.

I jobbet ingick en hel del resor, inte minst för att uppvakta alla handlare som slagit upp nya butiker och lanthandlar i anslutning till de snabbväxande gruvsamhällena runt om i Västmanland. Men det gick tufft att sälja varor till handlarna, eftersom många redan hunnit ansluta sig till Kooperativa förbundet, som grundats 1899.

Hakon Swenson gillade idén med samarbeten och samordnade inköp, men han gillade inte själva kooperativ-tanken, eftersom han i grunden var liberal och tilltalades av tanken på fri konkurrens. Och där och då föddes tanken på en köpmannaägd inköpscentral. Men det skulle dröja ytterligare några år innan visionen blev verklighet.

När Swenson 25 år gammal hunnit bli både kontorschef och delägare i Manne Tössberg ägnade han allt mer tid åt att fundera på hur verksamheten skulle kunna involvera kunderna för att stärka den privata handelns konkurrenskraft mot kooperationen. Frågan intresserade dock inte den övriga ledningen nämnvärt.

1917 gjorde han ett sista försök att intressera Manne Tössbergs övriga ledning för ett samarbete mellan detalj- och partihandeln. När idén åter stötte på patrull sa han helt enkelt upp sig. I stället startade han ett eget grossistföretag, där detaljhandlare kunde bli delägare. Det nya bolaget fick namnet AB Hakon Swenson och var till en början ett grossistbolag med rätt att köpa upp ransonerade varor. I folkmun blev det nya företaget känt som Hakonbolaget.

Grundidén var enkel, om än inte helt okomplicerad: Inköpsrutinerna skulle förenklas och priserna pressas. Handlarna skulle bli vinnare på att samarbeta vid inköp och få samma rabatter som kooperationens medlemmar, men samtidigt självständigt driva sina egna affärer i konkurrens.

Hakon Swenson bjöd in fem gamla kollegor från Manne Tössbergs till en middag hemma i villan i Västerås för att dra upp riktlinjerna för det nya bolaget. Bland de inbjudna fanns Harald Mörck, som kom att bli en viktig del i bolaget. Totalt lyckades Swenson, Mörck och de andra locka över 20 personer från Tössbergs.

”Ett tjugotal av mina kamrater från Manne Tössberg följde mig vid den nya bolagsbildningen. Vi satt här hemma i villan och överlade om arbetsuppläggningen. Inget kontor hade vi. Telefonen satt i sängkammaren en trappa upp med anknytning till tamburen. Det blev de första lokalerna för de första affärerna.”

Att Hakon Swenson lyckades locka över 20 personer från sina trygga anställningar till ett nystartat och oprövat bolag kan verka märkligt, men som son till en kyrkoherde och med en bakgrund som resande försäljare hade han tränat upp en närmast pastoral retorik som var svår att värja sig mot.

”Jag minns en gång hur jag pinade i mig sju stycken sådana kaskar en morgon före frukost för att göra en aktieköpande kund riktigt glad”, berättar en av grundarna, Rudolf Lindgren, i Björn Edstas bok Hakon Swenson – mannen bakom ICA. Att många handlare var skeptiska och behövde kask som övertalningsmedel berodde bland annat på att AB Förenade Köpmän något år tidigare försökt sig på en liknande idé men misslyckats.

Hakonbolaget växte sakta men säkert och överlevde 1920-talet och början av 30-talet, men fungerade fortfarande mest som en grossist- eller partihandlare med ett visst kundägande. Det var först 1931 handlarna fick möjlighet att teckna aktier i en gemensam inköpscentral och i augusti kunde man räkna in 1 212 nya delägare i Hakonbolaget. Hakon Swensons dröm från 1917 om ett slags kooperation för enskilda handlare och en köpmannaägd inköpscentral började så smått bli verklighet.

Samtidigt började handeln och varorna förändras drastiskt. Fram till mitten av 1920-talet hade de flesta varor sålts på lösvikt, både i lanthandlar och i städerna. Men i och med att allt fler varor började paketeras, inte minst nymodigheten konservburken, börjar också varumärken bli allt viktigare. Men det var inte bara kaffe, socker, sirap och annat som plötsligt skulle förses med ett säljande varumärke, utan även själva butikerna och butikskedjorna. 1935 skapades den första Hakonsloggan som skulle placeras i anslutna butiker för att visa på kvalitet i varuutbudet. Samtidigt introducerades en catchy slogan: »Hakonsmärket på rutan garanterar valutan«.

Som sagt, ICAs historia handlar långt ifrån bara om en person, även om Hakon Swenson naturligtvis var en nyckelperson. Men man ska komma ihåg att Hakonbolaget främst var verksamt i Mellansverige, och att det fanns andra pionjärer i övriga landsändar.

I Göteborg hade den tidigare militärofficeren Emil Clemedtson 1928 tagit över vd-posten på det anrika grossistföretaget Ekström & Lefflers AB. Hakon Swenson var snabb att uppvakta Clemedtson och försökte övertala honom att göra om Ekström & Lefflers till en inköpscentral för alla detaljister och handlare i Göteborgsområdet. Clemedtson tvekade först, men 1938 ombildade man företaget och handlarna blev delägare i det nya bolaget, döpt till Eol.

I Stockholmstrakten var det Rudolf Liwendal som slogs för samarbetstanken med sitt Speceristernas Varuinköp. Bolaget hade grundats som AB Svenska Varor men 1924 bytt namn till Speceristernas, och målet var att få handlarna att inse värdet av lojalitet och sammanhållning. Med åren utvecklades verksamheten också till Östergötland och Gotland.

Även i de norra delarna av landet präglades handlarna på 1930-talet av de problem som fanns i övriga landet, alltså dåligt med samarbeten och konkurrens från kooperationen. De två bröderna Karl-Erik och Bengt Karlsson Kyhlstedt i Östersund följde med intresse utvecklingen i Mellansverige och Stockholmsområdet, där den enskilda handeln stärkts genom samarbete mellan detalj- och partihandeln i regionalt förankrade inköpscentraler. Påhejade av en grupp lokala handlare ombildade bröderna 1938–39 Import AB K.J. Karlsson till Nordsvenska Köpmanna AB med handlare som delägare och Karl-Erik som vd.

»Telefonen satt i sängkammaren
en trappa upp med
anknytning till tamburen.
Det blev de första lokalerna
för de första affärerna.«

Hakon Swenson i en tidig intervju.

Historien om det moderna ICA tillskrivs ofta Hakon Swenson, men Emil Clemedtson, Rudolf Liwendal och Karl-Erik Karlsson Kyhlstedt har en lika viktig del i historieskrivningen för sitt arbete i sina delar av landet.
– Hakon Swenson var ju den starkaste personen av de fyra, men för den skull ska man absolut inte underskatta de andras betydelse. De har en stor och viktig del i tillkomsten av ICA. Att så mycket fokus hamnat på Hakonbolaget beror på att de själva varit duktiga på att upprätthålla arkiv med sin historia. Eol, SV och Nordsvenska Köpmanna har inte alls varit lika framträdande vad gäller historieskrivning och har därför ofta hamnat lite i skymundan när man berättar historien om ICA, säger Roland Fahlin, vd för ICA mellan 1986 och 1997.

Runt om i Sverige fanns alltså redan olika regionala inköpscentraler. Men det var just själva problemet, att de var regionala. För att kunna konkurrera med kooperationen och kedjeföretagen behövdes en rikstäckande organisation för de enskilda handlarna. Och skisserna för just det började ritas upp fredagen den 8 april 1938 när handlarsonen Rudolf Liwendahl från Stockholm, kapten Clemedtson från Göteborg och grosshandlarsonen Karl-Erik Karlsson Kyhlstedt träffades hos den då 55-årige Hakon Swenson för en
bättre middag i hans Villa Maria i Västerås.

Tanken med mötet var, förutom att äta och dricka gott, att skapa ett sammanhållande bolag för de fyra regionala inköpscentralerna. Från Emil Clemedtsons minnesanteckningar kan man läsa att man redan under det första mötet diskuterade namnet på det nya bolaget och fastnade för Svenska Inköpscentralers AB och förkortningen SICA. Men vid ett uppföljningsmöte i augusti samma år uppdagades det att namnet SICA redan var upptaget, så man enades om ICA, en förenklad förkortning av Inköpscentralernas AB.

Den nionde januari bildades det nya bolaget formellt, och historien om det som vi i dag känner som ICA kunde ta sin början. Men det är, som det brukar heta, en helt annan historia.
– Jag tror ändå att grundarna skulle känna igen sig i dagens ICA, åtminstone när det gäller struktur och principer. De var ganska öppna personer, de var framsynta och hade lätt att ta till sig nya idéer, så jag tror faktiskt de skulle vara stolta, säger författaren Björn Edsta som skrivit boken Hakon Swenson – mannen bakom ICA.

Även om ICA förändrats under åren är fortfarande tankarna och idéerna som skrevs ned på den där middagen i Västerås för snart 80 år sedan grundläggande. Det handlar helt enkelt om egna företagare och enskilda handlare i samverkan. Varje handlare äger och driver sin egen butik och kan anpassa sina erbjudanden efter de egna kunderna och den egna lokala marknaden, som ju handlaren känner bäst. Samtidigt samverkar handlarna kring inköp, transporter och logistik för att uppnå samma stordriftsfördelar som kedjeföretagen.
– Samma grundtanke och samma handlarkultur som grundlades på 1930-talet genomsyrar ICA även i dag. Att målsättningarna lever kvar märker man så fort man träffar en ICA-handlare. De har ett ben i den egna butiken och ett ben i ICA. Och så försöker de hålla balansen på bästa sätt. Det är precis vad det handlade om redan vid den där middagen i Västerås 1938, och det är precis vad det handlar om i dag, säger Roland Fahlin. •