ICA-rörelsen under
krigsåren

Andra världskriget innebar en stor förändring även i vårt, från krigets fasor befriade, land. Inte minst för ICA innebar det en rad problem. För handlarna, som vid den här tiden ofta förestod mindre butiker, kunde en inkallelseorder innebära att butiken måste stängas.

Speceristernas Varuinköp (SV) hjälpte till med intyg och korrespondens för att få besluten ändrade. Främst rör överklagandena dock höga chefer, och personer i bolaget som enligt framställningen, har en unik kompetens, vilken de omöjligen kan klara sig utan. Arkivet vittnar om många överklaganden ända till konungen.

Det allvarliga läget innebar dock även andra större och mindre problem för butiksägarna. Ett var naturligtvis svårigheterna att få tag i varor. Särskilt importen ifrån utlandet var kraftigt begränsad.

MAXPRISER OCH RANSONERINGAR

Ransoneringen innebar i sig också en del problem. Inte minst orsakade administrationen kring kuponghanteringen ett betydande merjobb för affärsidkaren. Ofta blev hela familjen inblandad i arbetet med att klippa och riva kuponger under söndagseftermiddagarna. Ransoneringen, med angivna maxpriser för varorna (där vinstmarginalen sannerligen inte var stor) medförde att konkurrensen på dessa produkter i det närmaste upphörde. Det förelåg m.a.o. ingen risk att varorna skulle förbli osålda. Varor som inte var ransonerade blev utsatta för en omfattande hamstring, både ifrån butiksägarnas sida och från deras kunder, vilket gjorde att det blev nödvändigt att införa ransonering även på dessa och allt fler av dem kom därmed att omfattas av regleringarna.

Inte nog med att ransoneringen i sig begränsade handeln, staten kom också att införa en tillfällig omsättningsskatt, som också krävde sitt av extra arbete. Särskilt som dess utformning medförde en hel del administrativt merjobb.

ICA EXTRA DRABBAT

Nu drabbades också ICA extra hårt av ransoneringen i förhållande till grossiststorlek. Tilldelningen av produkter stod nämligen i proportion till importbolagens tidigare handelsvolymer. Då ICA-rörelsen befann sig i ett uppbyggnadsskede kom de därför att drabbas mer än andra grossistbolag.

Ett annat område som drabbade ICA, var bensinransoneringen. Vd:n för Speceristernas Varuinköp, J. R. Liwendahl, skickade ett bedjande brev till överståthållarämbetet i juni 1940, med begäran att få 30 liter bensin tilldelad per vecka. Särskilt då han hade 10 minuters gångväg till spårvagnshållplatsen Smedslätten och så även till kontoret vid Hornsberg, ansåg han att den tid som därmed gick förlorad vara betydande.

”SURR”

Krigsläget innebar förstås inte att möjligheterna till att göra en viss förtjänst på andra produkter upphörde. Mängden av olika sorters substitut blev enorm. Inte minst ransoneringen på kaffe, kanske den vara som flertalet saknade mest, visar på en stor uppfinningsrikedom. Sammanlagt uppgick antalet surrogat, enbart för kaffet, till ett hundratal. Och alla fabrikanterna försäkrade att just deras dryck knappt gick att skilja ifrån den äkta.

Ett något märkligt resultat av substitutfloran, var också att ett flertal av dem kom att bestå, även efter det att ransoneringen upphört. Ett fåtal kom t.o.m. att konkurrera ut originalprodukten. Så fick exempelvis plastblöjan sitt genombrott under krigsåren. Bristen på tvättmedel hade nämligen medfört att det inte gick att hålla tygblöjorna rena.

Även om kriget tog slut 1945, kom ransoneringen att finnas kvar på vissa varor under resten av 1940-talet. Till ett hårt sargat Europa räckte inte de utifrån kommande kolonialvarorna. Kafferansoneringen kom att vara kvar längst och upphörde inte förrän i slutet av 1951.