Gunnar Rundblom,
säljare

När Hakonbolaget startade 1917 var det vid sämsta tänkbara tidpunkt. Första världskriget rasade för fullt och regeringen hade infört kraftiga ransoneringar på livsmedel, något som ledde till kris inom handeln. Lågkonjunkturen var ett faktum och den höll i sig långt in på 1920-talet, vilket bland annat innebar upprepade prisfall på varor.

Allt gick ner så infernaliskt och butikerna var fulla med skräp som dom ville göra av med. Jag minns inte precis hur mycket vi förlorade på varje säck kaffe men det var nog en hundralapp, minst. Vi måste sälja i alla fall för nästa dag var det ändå billigare.

Kommentaren fälldes av Gunnar Rundblom. Närmare 30 år gammal anställdes han 1920 som resande, eller säljare som det heter i dag, på Hakonbolaget i Karlstad. Om sina upplevelser under den första tiden i bolaget berättade han i en intervju 1958.

Olika färdmedel

Någon tjänstebil hade Gunnar Rundblom inte utan han nyttjade apostlahästarna när han hade säljuppdrag inne i Karlstad. Skulle han utanför stan bort använde han en begagnad cykel, det fordon han haft råd att köpa. Det hände att han cyklade flera mil om dagen för jobbets räkning – även i regn och rusk. När säljresorna tog den tålmodigt trampande Rundblom ännu längre bort i Värmland gällde dock tåget – här hans egen beskrivning av hur en resa kunde gå till:

Till Ransäter åkte jag på morgonen, tåget gick från Östra station 5:45 /…/ Då mötte gästgivare Stefansson mig med hästskjuts och så åkte vi upp till Butorp, en liten by ett bra stycke därifrån, där jag hade två kunder. Så for vi ner till honom igen och åt frukost.

I mitten av 1920-talet vände konjunkturen uppåt, och för Hakonbolaget var det en av anledningarna till att affärerna gick bättre – en annan var att grundaren Hakon Swensons idé om att handlarna skulle samarbeta började slå igenom. Så småningom kunde Gunnar Rundblom skaffa bil. Han delade den med två andra säljare: Fredrik Kjellander och Henning Lundberg. Han och Lundberg delade dessutom chaufför.

Men då det inte var sol utan snö i Karlstadstrakten, blev det lätt problem med bilkörningen. En kväll åkte Rundblom och besökte en handlare en bit från stan. Han ringde hem och sade att han skulle vara tillbaka vid elvatiden på kvällen. Men först klockan sex nästa morgon kom han hem till sin oroliga fru. Snön hade börjat vräka ned och då varken dubbdäck eller snökedjor fanns att tillgå fick Rundblom och hans chaufför skotta sig hela vägen hem.

KÖPAREN VILLE HA SPRIT

Några handlare krävde att Gunnar Rundblom skulle bjuda på sprit för att de skulle köpa av honom:

Särskilt en kund i Väse /…/ Det gick absolut inte att göra några affärer med honom om man inte hade en halvliter med sig /…/ Det blev fullt av folk i butiken och dom knackade på kontorsdörren och ville han skulle komma ut. ’Ni har tid att vänta’ sa’ han åt dom /…/ Det gällde att skynda sig att göra klart med honom innan det tog slut i buteljen för då gick han ut.

RAK OCH SKICKLIG

Gunnar Rundblom svarade påfallande ärligt när han intervjuades 1958. Han hade varit lika rak i sina kommentarer under åren som säljare. Till exempel drog han sig inte för att påpeka om det var stökigt i butiken eller om den var trist inredd. Handlarna kunde inte mycket om inredning eller var helt enkelt hemmablinda, så de flesta uppskattade den rake Rundblom.

Handlaren Hugo Graaf i värmländska Kristinehamn, som också intervjuades 1958, framhöll att Gunnar Rundblom och hans kollega Fredrik Kjellander ”gjorde sin sak utomordentligt bra”. De många äldre köpmän som fanns i staden var dock svårflirtade, de förstod inte vitsen med Hakonbolaget. Men när Graaf själv blev butiksägare 1923 satsade han på att köpa sina varor av Rundblom och Kjellander. Vid tiden för intervjun med Graaf hade Hakonbolaget övervunnit alla svårigheter och var störst i Kristinehamn. Inte minst Hakonsgiven, där handlarna själva tog kontrollen över inköpen, hade gjort bolagets fördelar tydliga.