Varor på landet
kontra staden 1920-1980

Lanthandeln och stadens butiker hade på 1920-talet skilda karaktärer. På landet hade butikerna formen både av speceriaffär och diversehandel. Här kunde konsumenten dels köpa förnödenheter i lösvikt, såsom kaffe, socker och kryddor, dels specialvaror till hemmet, såsom en spade till åkern eller klädesplagg. Däremot såldes inte färskvaror. Butiken var anpassad till landsbygdens behov, där kött och annan animalisk föda, fanns att få ifrån den egna gården, eller genom byteshandel. Bland bondebefolkningen var dock kött en lyxvara och den huvudsakliga födan bestod av spannmål.

Lanthandeln kom därigenom att tillhandahålla de varor och produkter som inte var möjliga att införskaffa på annat vis. Att penningekonomin här inte var helt utvecklad märks av att handlaren ofta fick betalt i natura, vanligtvis ifrån skörden. På Gotland kunde handlaren ha ett helt sädesmagasin bredvid butiken, för säden han fick som betalning. Att handla på kredit var länge det naturliga sättet att handla. Mycket beroende på att bondens årsrytm hade en sned fördelning av inkomster och utgifter.

I STADEN

Förhållandet i staden var annorlunda. Här var vanligtvis speceriaffärerna koncentrerade till handel med matvaror. I regel var det gott om kolonialvaror och kaffet var ofta en specialitet med affärens egen blandning som deras främsta försäljningsargument. Ibland kunde butikernas sortiment kombineras med exklusiva fiskrätter, som lax och hummer, men det hörde till undantagen. I de fåtal fall som specialvaror såldes, var det några enstaka produkter, och ofta som en följd av tidigare affärssammanslagningar. Så sålde exempelvis Winberg vin- och speceriaffär, även handgjort arkivpapper av bindgarn, att använda till omslag för arkivariehandlingar.

Hälsovårdsmyndighetens föreskrifter förbjöd också lösviktsförsäljning av kött, mjölk och s.k. viktualievaror, tillsammans. Den driftige affärsmannen kunde dock lösa detta genom att ha flera avdelningar i butiken, med separata ingångar. Lösningen tycks ändå ha varit tämligen ovanlig.

ALLT MER SPECIALVAROR

Andra världskriget innebar minskad varumängd och statlig prisreglering. Detta medförde att konkurrensen delvis sattes ur spel. Influenser från utlandet och möjlighet till ökad vinst, bidrog till ett ökat intresse för specialvaror. Även efter kriget fortsatte restriktionerna, främst för kolonialvarorna. Mot slutet av 1940-talet kommer så det stora genombrottet för specialvaruhandeln. Ändringen skedde dock inte utan protester. Särskilt järn- och färgbutikerna, likväl som pappers- och bokhandlarna blev tydliga förlorare, när matvarubutikerna började sälja ”deras” produkter.

Med början under 1940-talet, hade vid 1950-talets mitt, de praktiska förpackningarna ersatt mycket av forna tiders lösvikt och självbetjäningen hade börjat göra sig påmind som en realitet.

1980-TALET

På 1980-talet var så utbudet totalt. Urvalet av de produkter som skulle finnas tillgängliga för konsumenten, stod den enskilde handlaren för. Hos lanthandlaren fanns ofta ett brett sortiment av kläder och andra sällanköpsvaror. Men även städernas ICA-butiker kom att ta in varor, som tidigare varit förbehållna specialbutikernas utbud. Stor skillnad fanns här mellan de olika butikerna och vinsten på denna varugrupp varierade beroende dels på handlarens skicklighet att ta in rätt varor vid rätt tillfälle, dels på hur stark ställning specialbutikerna hade på orten. Med rätt marknadsföring och urval menade man dock att specialvarorna skulle kunna locka till sig kunder, som i samband därmed också kunde tänkas köpa dagligvaror.