SV
1922–1945

1920-talet kan på många sätt karakteriseras som en brytningstid. De politiska och inte minst ekonomiska sviterna av första världskriget var påtagliga. Livsmedelshandeln i Stockholm var vid den här tiden strukturerad utifrån en uppsjö grossistföretag med lokalt begränsade marknader och mängder av små kvartersbutiker.

1920 fanns hela 3 668 st, vilket motsvarar en på 116 invånare. Dessutom tillhandahöll dessa nästan uteslutande torra varor. Färskvaror som mjölk, kött, grönsaker och kaffe såldes på sedvanligt sätt i separata butiker.

Det var mot denna bakgrund som styrelserna för Stockholms Specerihandlareförening och Stockholms Matvaruhandlareförening den 23 maj 1922 gick ut med en inbjudan om medlemskap i den inköpsförening som kom att ligga till grund för Aktiebolaget Svenska Varor. Föreningen Svenska Varor u.p.a., stadgade ett stärkande av medlemmarnas ekonomiska ställning genom understöd och utveckling av en gemensam varucentral samt att medlemmarna skulle förses med varor av yppersta kvalitet till förmånligaste pris mot kontant betalning. Därmed skulle det ”fördärvliga” kreditsystemet som band samman grossister och detaljister till grossisternas fördel motverkas.

En fråga om överlevnad

För männen bakom Svenska Varor, ofta förkortat till SV, var dessa åtgärder också en fråga om överlevnad. De menade att verksamhetens yttersta syfte var att

… utgöra en motvikt till den överhandtagande socialistiska Kooperationen vilken om den får fortgå i samma tempo som hittills inom 10 år kommer att slå under sig den fria detaljhandeln.

Som synes var det ett ambitiöst program med stora målsättningar SV-pionjärerna åtog sig att realisera. Ett flertal misslyckade försök till handlarsamverkan hade föregått SV:s bildande. Men som främsta enskilda anledningar till att just detta kom att fungera, kan nämnas att verksamheten under de första åren leddes efter mycket stränga ekonomiska principer av den f.d. grosshandlaren J. E. Frykberg samt den mycket speciella organisationsformen som innebar en intim sammanflätning av bolagets styrelse med föreningens mycket starka förtroenderåd.

En framgångssaga

Trots de svårigheter rörelsen utsattes för under de första åren, med bojkotter och problem att bli accepterade som fullvärdiga varugrossister (bl.a. gällande tändstickor och socker), kan man faktiskt tala om SV:s utveckling som något av en framgångssaga. Från det lilla kontoret (”stort som ett normalt vardagsrum”) på Fredsgatan och det lilla lagret i en källare på Vattugatan expanderade verksamheten allt eftersom och utan att hamna i några egentliga ekonomiska svårigheter.

Redan 1924 övergavs det ursprungliga namnet för det mer lämpliga Speceristernas Varuinköp. 1927 etablerades det viktiga SV-bageriet (fr.o.m. 1934 ESSVE-bageriet). Det var här Fransson-limpan, som 1941 blev berömd i filmen Fransson den förskräcklige med Elof Ahrle i huvudrollen, bakades.

1931 öppnades ett avdelningskontor i Östergötland med en särskild SV-förening. Bakgrunden var ett önskemål från köpmän i Norrköping om samarbete vid inköp av mjöl. Eftersom det östgötska intresset även framöver var stort fortsatte den geografiska expansionen under 1940-talet genom förvärv av firmor i Mjölby och Linköping.

Till detta skall läggas ett mejeri i västgötska Hjo samt två grossistföretag på Gotland. Vidare gav man sig in i restaurangbranschen via ett särskilt bolag Restaurang AB Regnbågen.

Lindhagensgatan

I och med att verksamheten i Stockholm började bli ohanterlig med kontor och lager utspridda på ett flertal platser, fanns ett behov av att samla allt under samma tak. En egen distributionscentral började därför byggas på Lindhagensgatan. Nybyggnationen kunde tas i bruk vid årsskiftet 1934–1935.