Planerna på ett
”Sverige-ICA”

Samarbetet inom ICA var i sin linda förhållandevis löst hållet. Det fanns egentligen ingen riktig samordning eller central ledning som kunde agera på egen hand, utan beslutanderätten låg hos de fyra inköpscentralerna.

Visserligen tillsattes, den från KF värvade, Eric Andersson som vd för Inköpscentralernas AB ICA 1941, men denne hade inga möjligheter att själv agera i någon större utsträckning. Exempelvis fanns ingen särskild lokalitet för Andersson. I stället var tanken att han två år i taget skulle verka på plats vid vardera inköpscentral.

Liknande förhållanden rådde inom ICA Förbundet. Ett sekretariat, bemannat med Curt Brynolf, inrättades på Mäster Samuelsgatan i Stockholm men det var först i och med stämmobesluten 1962–1963 som förbundet fick en starkare roll.

ETT MER INTENSIFIERAT SAMARBETE

Gemensamma möten hölls under de första åren månadsvis i Stockholm. Efter dessa möten samlades Emil Clemedtson, Eol, Karl-Erik Karlsson- Kyhlstedt, Nordsvenska (NS), J. Rudolf Liwendahl, Speceristernas Varuinköp (SV), Harald Mörck (Hakonbolaget) med flera ofta för gemensamma middagar på Hamburger Börs. Det var vid dessa tillfällen tankarna på en sammanslagning mellan bolagen började dryftas. Den främste initiativtagaren för dessa idéer var Emil Clemedtson. Clemedtson drev linjen att enda sättet att uppnå det gemensamma målet att ”stödja den enskilda speceri och lanthandeln, var ett oupplösligt och alltmer intensifierat samarbete” mellan de fyra inköpscentralerna.

GRUNDREGLER FÖR SAMARBETE INOM ICA

Hösten 1944 och våren 1945 bedrev Clemedtson intensiv lobbying för att iscensätta sin övertygelse. I brevväxling med bl.a. reklamchefen Sten Nyström och Nordsvenskas vd Karl-Erik Karlsson-Kyhlstedt framlades förslag som ”ICA-förbundet AB” och ”Aktiebolaget Icaintressenter”. Det mest fulländade förslaget var emellertid niopunktsprogrammet ”Grundregler för samarbete inom ICA” författat 1945 av Clemedtson, Karlsson-Kyhlstedt och Liwendahl. Huvudmålen med grundreglerna var ”en sammanslagning av de fyra inköpscentralerna till ett företag”.

Ledningen skulle bestå av en direktion bestående av de fem verkställande direktörerna (de fyra inköpscentralernas samt ICA AB:s) och majoritetsbeslut skulle gälla. I maj 1945 diskuterades frågan på ”Gamla Gillet” på initiativ av Clemedtson. Att förslaget aldrig kom upp på stämmonivå berodde på att Hakonbolagets representanter, samt inte minst inflytelserika handlare som Josef L. Lindqvist, Edvin Tranberg och Ragnar Allberg, ställde sig tveksamma.

STORT, BYRÅKRATISKT OCH OEKONOMISKT

Sedan tidigare hade Clemedtson förespråkat att Hakon Swenson skulle övertalas att axla ledarrollen i ett dylikt ”Sverige-ICA”-bolag. Att Swenson värjde sig mot dessa tankar hade sin förklaring i rädslan för ett stort och byråkratiskt ICA-Sverige-bolag omöjligt att administrera.

Problemen låg på flera nivåer. Dels var endast två av bolagen, Hakonbolaget och SV, vid den här tiden ekonomiskt bärkraftiga. Att sluka Eolbolaget och Nordsvenska i osäkra krigstider ansågs ytterst riskabelt. Här bör man komma ihåg att ingen kunde förutse de många åren av tillväxt och högkonjunktur som kom att följa under 1950-talet och framåt. Dels hade säkerligen Hakonbolaget mest att förlora på att överge det framgångsrika varumärket ”Hakons” som introducerades 1937. Att i ett slag byta detta mot ”ICA” tedde sig antagligen mer lockande för de ”nya” inköpscentralerna Eol och Nordsvenska än för Hakonbolaget och Speceristernas Varuinköp.