Nathan
Hedin

Nathan Hedin från Sunne i Värmland var en av förgrundsfigurerna bland de till Hakonbolaget anslutna handlarna. Han var djupt engagerad i Hakonbolaget, ICA och även olika handlarförbund. Dessutom var han en välkänd folklivsforskare.

År 1958 gjordes en lång intervju med honom av Lars Madsén, vilken finns bevarad i ICAs arkiv. Här kommer utdrag ur den:

Förlorat förtroende hos bank

Om året 1917, alltså när Hakonbolaget startade, säger Nathan Hedin att ”det var krig, och det var brist och andra svårigheter – penningsvårigheter även och allt sådant där”. Även Hakonbolaget fick stora problem, förklarar han.

En bank som Hakonbolaget från start haft gott samarbete med råkade i ekonomiska svårigheter och de flyttade ned engagemanget i Hakonbolaget ”i källaren”, som Hakon Swenson själv uttryckte det. Hedin beskriver det som att ”man flyttar till isoleringen en patient, som man inte längre har något hopp om”.

Helge Mörck

Hedin själv trodde däremot från början på företaget, kanske framför allt därför att han hade förtroende för personerna i ledningen:

Nu hade de en representant, som tidigare rest för en annan firma och som jag hade ett obegränsat förtroende för. Han var alltid som en vän och kom inte i första hand för att sälja varor. [—] Och han blev den ene av cheferna i det här nya företaget. Han hette Mörck. Jag har sagt en gång i ett sammanhang, när jag försökte karakterisera de där två cheferna: Hakon är mörk och Mörck är ljus – Hakon var ju mörkhårig, och Mörck var ju ljushårig. Men jag menade det där goda handlaget, som Mörck hade, och det där förtroendeingivande, som Hakon hade i högsta grad.

Den Mörck som Hedin nämner är inte Harald Mörck, som senare kom att bli vd för Hakonbolaget utan dennes äldre bror Helge, som dog ganska ung. Om de båda bröderna förklarar Hedin att ”Harald Mörck har ju så att säga växt in i företaget, medan hans äldre bror Helge var med att skapa fram det.”

HANDLAREN SOM BANK

Bland de problem som fanns för den enskilda handeln i början av 1900-talet var kreditgivningen. Nathan Hedin berättar att bankväsendet var outvecklat och det snarare var handlaren än banken som fick hjälpa folk med krediter. Och om handlaren nekade, fortsätter Hedin, ”då hade han gjort sig omöjlig, även om han fick ta mycket stora risker. Och han fick inte kräva”. Handlarnas utsatthet minskade när de anslöt sig till Hakonbolaget, förklarar Hedin, eftersom de då fick ekonomiskt understöd.

FOLKFEST, UTAN SPRIT

Nathan Hedin minns Hakonbolagets stämmor som riktiga folkfester och berättar om ”när man körde i långa bilkorteger med Hakonsvimpeln på kylaren såsom till ett verkligt storevenemang, när man reste upp till Västerås”. Han säger vidare:

Förut var det ju vanligt, att resanden [försäljarna] skulle representera och han skulle binda kunden. Han gjorde sig ingen brådska. Han fick inte resa fort. Han skulle bjuda kunden på förtäring och då sprit gärna också. Men det där tillät inte Hakon. [—] Men så lovade han, att i stället skall vi ge Hakonsstämmorna en kulturell innebörd – skaffa goda föredragshållare och goda artister, som medverkar – sångare och musiker. Och det skedde.

KALLSINNIGT KÖPMANNAFÖRBUND

Alla var dock inte lika förtjusta i partihandelsföretaget Hakonbolagets uppbyggnad med handlare som delägare. Hedin nämner Köpmannaförbundet som exempel. ”Inom förbundet såg man”, berättar han, ”med en viss skepsis på Hakonbolagets kooperativa form, där ju skiljelinjen mellan grossist och detaljist suddats ut.”

När Nathan Hedin senare själv blev ordförande i Köpmannaförbundet fanns fortfarande misstänksamhet kvar mot den kooperativa uppbyggnaden. Hedin menar att medlemmarna inom förbundet kanske såg på honom med något oblida ögon, ”därför att de måste ju förutsätta, att mina sympatier skulle vara på Hakons-sidan, medan de kunde fordra, att jag skulle vara neutral”.