Lanthandeln i
litteraturen

”Plingeling i dörrklockan och Fjärsman stiger in i butikens dofter…” Butiken ligger i sörmländska Hedeby, och det är Sven Delblanc som på detta sätt inleder en mustig skildring i Åminne, skriven 1970.

Fortfarande plingar lanthandlarnas dörrklockor i skönlitteraturen. I verkligheten har många tystnat, men i böckerna kan man fortfarande stiga in och lyssna, lukta, se och uppleva. Där finns detaljer bevarade som är för små för historien och för självklara för dem som fortfarande minns.

Härsken sillake och hetsiga kryddor

Delblancs Fjärsman fortsätter in i den härskna lukten av sillake, den stoftigt mättande lukten av mjöl, de hetsande dofterna av kryddor och torkad frukt. [—] Upphängda i stropparna vaggar ett par dammiga läder stövlar, osäljbara nu sen Konsum börjat med de billiga gummistövlarna från Gislaved.

Romanen utspelar sig 1937. Då börjar lanthandeln, länge en oomstridd medelpunkt, få konkurrens av kooperativt drivna affärer och städernas kommers.

Denna brytningstid skildrar också Sven Edvin Salje i Du tysta källa. Romanen, skriven 1946, bygger på vad blekingeförfattaren kallade ”sina universitetsår” bakom lanthandelsdisken. Initierat beskriver han det överväldigande breda sortimentet, omsorgen om kunderna, och även de mindre handelsmässiga förpliktelser som affärens exklusiva innehav av telefon förde med sig.

DEN ONDE HANDLAREN

Handlaren själv har blivit något av en litterär typfigur. Han skildras gärna som en maktperson, ond eller god. I Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget, 1982, möter vi Den Onde Handlaren i form av Karl Orsa. Han äger även mark och tar ut ensamstående flerbarnsmodern Teas arrende på det enda sätt hon kan betala – med sin kropp. Karl brukar inget maktspråk, utan framställer deras mellanhavanden som en naturnödvändighet. Övertaget är förkrossande. Lindgren beskriver närmast feodala förhållanden i 1860- och 1870-talens Västerbotten, och därtill en inofficiell ekonomi som knappast kom på pränt i kreditböckerna.

DEN GODE HANDLAREN

Lika prekär är miljön i Elisabeth Rynells Hohaj, 1997. Men med vänliga ord och en skiva korv ingjuter Rynells handlare i stället en gnutta mod i Silver-Inna, som hålls djuriskt hårt av sin far långt upp i skogen. Och visst bjuds Inna på karameller – ett säkert tecken på att vi här har med Den Gode Handlaren att göra, en figur som annars ofta syns i barnlitteraturens idyller.

I Tove Janssons Kometen kommer, 1946, låter handlerskan udda vara jämnt när Mumintrollet och hans vänner visar sig sakna pengar i hennes skattkammare till bod. Lisa och Anna i Astrid Lindgrens Mera om oss barn i Bullerbyn, 1949, saknar inte pengar, men blir glömska av det äventyr som de gör handlandet till. ”En bit falukorv av den bästa” sjunger de på väg till affären, och glömmer helt att också köpa korven.

Men det förlänger bara utflykten. Tillbaka i boden blir de bjudna på karameller igen.

SAKNAR SJÄLVA ORDET

Rent existentiella dimensioner får handelsboden i Nils Ferlins Barfotabarn, 1933:

Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet. Så sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet.

Boden får stå för livet självt, och på dess trapp sitter den lilla människan och saknar inte bara sin inköpslista utan själva Ordet. Man anar en större vilsenhet.

AFFÄREN, NORMALITETENS SÄTE

En trygg punkt i livet blir affären däremot för Thure i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes, 1924. Den förr så ystre studenten har blivit far, och värvet i lanthandeln avtvingar honom fadersrollens tillbörliga mognad.

Ännu idag framställs affären gärna som ett normalitetens säte. Så hos t.ex. Lennart Hagerfors i Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat, 1991. Hans huvudperson testar regelbundet sitt humör i affären. ”Handla mat är nämligen [—] en benådad vardagsrit, ett stillsamt drama.”