Beskrivning av hur man tumviker en papperspåse, 1942.
Att jobba på ICA
ICA-tidningen lär ut
vett och etikett
1941 startade Hakonbolaget en intern tidskrift som snart fick namnet ICA-tidningen. Målgruppen var framförallt unga och driftiga butiksanställda. Ett viktigt tema under tidningens första decennium var det personliga uppträdandet gentemot kunder.
Särskilt det första intrycket vid disken var viktigt. Expediten skulle helst inte tala med kunden vare sig om den senaste fotbollsmatchen eller om familjen hade influensa. Mycket unga expediter uppmanades att inte sparka igen specerilådan, och springpojkar rekommenderades att svara klart och tydligt på varje tilltal.
Beskrivning av hur man tumviker en papperspåse, 1942.
Deponent: ICA AB
Arkivbildare: ICA Förlaget AB
Motiv-ID: DA1900-7113-ICA003042
Fotograf: Okänd
Tidpunkt år från: 1942-05-01
Tidpunkt år till: 1942-05-01
Sökord: Informationsmaterial
Bildtext: Beskrivning av hur man tumviker en papperspåse, 1942.
Beskrivning: Text- och bildbeskrivning av hur man tumviker en papperspåse för t ex mjöl. Ur "ICA-tidningen" nr 5, 1942.
ICA-tidningen nr 2, 1941, framsida.
Deponent: ICA AB
Arkivbildare: ICA Förlaget AB
Motiv-ID: DA1900-7110-ICA003039
Fotograf: Okänd
Tidpunkt år från: 1941-03-01
Tidpunkt år till: 1941-03-01
Sökord: Tidningar
Bildtext: ICA-tidningen nr 2, 1941, framsida.
Beskrivning: Framsida till ICA-tidningen nr. 2, mars 1941. Biträden vid handelsdisk.
Bildserie, "inte så - men så", om beteende i butik,...
Deponent: ICA AB
Arkivbildare: ICA Förlaget AB
Motiv-ID: DA1900-7112-ICA003041
Fotograf: Okänd
Tidpunkt år från: 1941-09-01
Tidpunkt år till: 1941-09-01
Sökord: Informationsmaterial
Bildtext: Bildserie, "inte så - men så", om beteende i butik, 1941.
Beskrivning: Bildserie, kallad "inte så - men så", om vad man bör och inte bör göra när man arbetar i butik. Ur "ICA-tidningen" nr 8, 1941.
Att tala väl och behandla kunden vänligt var minst lika viktigt som kunskap om varorna. I första årets tredje nummer återfinns två artiklar i detta ämne. Under rubriken ”Talets gåva” uppmanades biträdet att varken svära eller använda slanguttryck. Det var viktigt att alltid känna till kundernas efternamn, då den som expedierades helst skulle tilltalas med både namn och titel. (Detta var före du-reformen).
Damer tilltalar man med fru eller fröken, omedelbart följt av efternamnet. Några av de få yrkestitlar, som bruka användas för damer, äro doktorn, docenten och syster.
ARBETSROCK OCH TVÄTTBAR MÖSSA
”Börja dagen med att se trevlig ut” var rubriken på den andra artikeln, där det unga butiksbiträdet uppmanades att använda både arbetsrock och tvättbar specerimössa. Bruket att bära en utsliten kofta eller någon gammal hatt, ”inmjölad och insmetad”, var föga affärsmässigt. En vårdad klädsel var behagligt för kunden, enligt artikelförfattaren, men kunde också stärka både självförtroende och självkänsla, ”vilket man bör ha om man ska komma någonstans här i världen”.
TELEFONETIKETT
Några år senare kunde etikettsreglerna gälla telefonsamtalen. År 1951 fanns enligt tidningen 1.600.000 telefoner, vilket innebar att ”det på varje telefon går 4,7 personer”. Så telefonen höll på att bli varje familjs egendom. ”Svara så snabbt som möjligt”. ”Var alltid sist att lägga på luren, för kunden kan vilja lämna ytterligare en beställning i sista ögonblicket”, löd några av de goda råden. Detta var på den tiden då man ännu kunde få varorna hemskickade. Men viktigast av allt, man skulle inte glömma bort att le i telefonen!
”Give me five bananas”. Efter krigets slut uppmanades affärsmedarbetare att bättra på sina språkkunskaper, särskilt på platser där man kom i kontakt med utländska turister. På 1960-talet handlade det goda uppträdandet framförallt om att skaffa sig en bättre allroundutbildning.
