ICA och
konkurrensrätten

Att ICA under en tid på 1990-talet arbetade tätt med konkur­ren­smyndig­heterna berodde på två saker: ICAs sammantagna storlek på marknaden och dess organisationsform, d.v.s. att enskilda handlare hade ett samordnat ägande kring sin grossist. Var det inte konkurrenshämmande att butiker som skulle konkurrera egentligen samverkade i stora delar?

I början av 1990-talet gick dåvarande Näringsfrihetsombudsmannen (NO), Gunnar Hermansson, till angrepp på hembudsklausulen i avtalen mellan ICA och den enskilde handlaren. Hembudsklausulen gav ICA centralt rätt att köpa en butik, ifall handlaren ville sälja den, före andra som eventuellt då skulle vilja ta över butiken. Klausulerna ansågs låsa in handlare i ICA och därmed utgöra ett hinder för ökad konkurrens. NO förberedde en rättslig prövning i Marknadsdomstolen, men innan ärendet kom upp där, drog han tillbaka sin anmälan, eftersom konkurrenslagen ändå skulle ändras.

NY KONKURRENSLAG

1993 beslöt riksdagen att införa en ny konkurrenslag i Sverige. Den nya lagstiftningen hämtade inspiration från den statliga ”produktivitetsdelegationen”, ledd av Klas Eklund, som i början av 1990-talet hade konstaterat att en lägre produktionstillväxt i Sverige berodde på att vi hade sämre konkurrenstryck här. En ny konkurrenslag infördes därför med mål att skapa förutsättningar för mer konkurrens i Sverige generellt. Den nya lagen blev en ren blåkopia av Europeiska Gemenskapernas konkurrenslag, vilket ansågs praktiskt för exportföretagen.

Den nya lagen förbjöd i princip all samverkan mellan konkurrerande företag. Eftersom varje ICA-butik är ett separat företag, ägt av en ICA-handlare, och eftersom alla ICA-butiker samtidigt samverkar, bröt det här upplägget mot den nya lagstiftningen. Ett potentiellt hårt slag mot hela ICA-idén. Det fanns dock möjlighet att ge undantag på indvidiuell och gruppbasis, för samarbeten som ansågs gynna konsumenterna. Ett sådant undantag gavs ICA, för att verksamheten skulle fortsätta vara laglig. I Sverige fanns det sedan från 1993 t.o.m. 2001 ett gruppundantag för kedjor i detaljhandeln som samverkade (och alltså inte bara för ICA rörelsen).  År 2002 ersattes det av nya regler för ”vertikala avtal”, d.v.s. mellan aktörer i olika led av varukedjan.

Aktiv dialog

Under hela processen i början av 1990-talet förde ICA aktivt fram sina ståndpunkter i konkurrensfrågan. Först gjorde man det till berörda myndigheter i Sverige och, sedan Sverige blev medlem i EU, till ansvariga myndigheter i Bryssel. Det började redan på Näringsfrihetsombudsmannens tid, då ICA bl.a. tog ut NO på en busstur, först till ICA Hakon i Västerås och sedan till en ICA-butik i Eskilstuna, för att konkret visa hur ICA-samarbetet fungerar.

ICA krävde aldrig några särregler, utan enbart att samverkande köpmän skulle ha samma konkurrensregler som helägda kedjeföretag.

När det första gruppundantaget skulle skrivas av Gunnar Hermansson bidrog ICA med faktaunderlag för att definiera den relevanta marknadens storlek. Vid de olika utredningarna om konkurrensen i dagligvaruhandeln var ICA alltid med som experter. ICA deltog också i olika arbetsgrupper inom Näringsdepartementet och träffade vid ett flertal tillfällen ansvariga tjänstemän och politiker. Riksdagens näringsutskott bjöds in till ICA och ICA deltog i flera hearings i utskottet. I regel skedde kontakterna via tjänstemän i ICA AB eller ICA Förbundet, men vid flera tillfällen deltog även förtroendevalda ICA-handlare . Vid ett tillfälle mobiliserades ICA-handlare i hela landet.

RIMLIGA VILLKOR OCH SAMMA SPELREGLER

Sedan Sverige blev medlem i EU koncentrerades ansträngningarna för att få rimliga villkor för ICA-samarbetet alltmer till Bryssel. Där fick ICA, framför allt genom medlemskapet i köpmannaorganisationen UGAL, tidigt information om förestående lagstiftning och därmed möjlighet att ge sina synpunkter på den slutliga utformningen.

ICA krävde aldrig några särregler, utan enbart att samverkande köpmän skulle ha samma konkurrensregler som helägda kedjeföretag.

Alla som konkurrerar på en marknad ska ha samma spelregler. Arbetet med konkurrensfrågorna har ytterst drivits av verkställande direktören. Den praktiska handläggningen sköttes sedan början av 1990-talet till mitten av 2000-talet av mig, Peter Dettman, med juridiskt stöd från advokatfirman Lagerlöf/Linklaters & Lagerlöf.