Emil
Eriksson

Köpmannen Emil Eriksson var en av de 50 handlare som undertecknade det upprop som inbjöd detaljister att teckna aktier i Hakonbolaget, när detta omvandlades till en handlarägd inköpscentral, 1931–1932.

Eriksson ägde butiken ”Emil Erikssons speceri och diversehandel” i Dingtuna, Västmanland. På 1940-talet arbetade Martin Westlund (sedermera ICA-köpman i Västerås) hos honom och han har haft vänligheten att delge några anekdoter från denna tid.

DEN UDDA STÖVELN

Sedan länge fanns det en udda stövel i butiken. Maken hade av någon anledning förkommit, men eftersom den udda stöveln var av god kvalitet hade man inte velat slänga den. En dag får Emil Eriksson se en enbent lodis komma hoppande fram längs gatan. Eriksson lyser då upp, rusar in på lagret och hämtar den udda stöveln, vilken han sedan överlämnar till den enbente som gåva.

SILLKONTROLL OCH TIDIG KYLANLÄGGNING

Emil Eriksson var noga med varornas kvalitet. Till tradition hörde att när en ny trätunna med ”fetsill” anlänt skulle den alltid kontrolleras av handlaren själv. Först fick personalen ta av locket och när detta var utfört, plockade Emil Eriksson upp en stor sill ur tunnan, bet en tugga rakt över ryggen och smakade. Därmed var tunnan godkänd.

Den lilla Hakonanslutna butiken låg i samma hus som ett mejeri. Detta hade naturligtvis fått kylanläggning långt innan butiken investerat i sådana nymodigheter som kyldiskar. Det kunde därför hända att Emil Eriksson sågs rusa upp till mejeriet med famnen full av falukorvar, vilka han glatt förvarade i mejeriets kylutrymmen.

SKILDRING AV NATHAN HEDIN

Ett par andra historier om Emil i Dingtuna finns återgivna i Bilder ur Lanthandelns historia från 1943. Nathan Hedin, som också var en av de köpmän som undertecknade uppropet 1931, och som dessutom skrev böcker om värmländsk historia och folkkultur, skildrar där ett besök i Erikssons affär:

— står ”Emil i Dingtuna” på sin ägandes bodtrappa, bredbent och leende i skjortärmarna, med byxlinningen stramande över den måttligt kullriga magen och med en lagom ”herrgård” mellan byxlinningen och västen. [—]

Med den myndighet, som tillkommer högste kommenderande på detta viktiga fort för jordisk välfärd och folkförsörjning, det muntra gemyt och den pojkaktiga uppsluppenhet, som är hans personlighets signum, delar Emil ut sina order till höger och vänster. Emil känner alla, har ett ord till alla och är god vän med varenda kotte från herrgårdens rentier till rättarns snorigaste pojke.

– ”Kör hem med dej genast, annars skall här bli rammel uttå, di väntar ju på dej hemma.” – Orden riktas till en halvstor pojke vid en kärra med tömda mjölkflaskor. Det låter nästan farligt för den som inte är förtrogen med tonen och umgängesseden i konungariket Dingtuna, men den tilltalade bara tittar en smula likgiltigt på de stränga ordens upphov och återgår omedelbart till att granska innehållet i den strut, han nyss fått inne i boden.

PÅ HOTEL DEUTSCHER KAISER’S

Nathan Hedin har även ett minne från en gemensam resa till Tyskland. Det hela utspelar sig i matsalen på det fashionabla hotellet Deutscher Kaiser’s i München.

Där var fullt av folk, och alla tänkbara språk och munarter, surrade i rummet. Emil har just tärt sin ”café complet” och reser sig från bordet. Han vänder sig diskret inåt sitt hörn, knäpper händerna och tackar Gud för maten. – Ett drag av nedärvd, enkel fromhet som följt mannen livet igenom.