Djupviks
lanthandel

Hösten 1986 dokumenterade jag, för Nordiska museets räkning, Djupviks lanthandel utanför Katrineholm. Anders Österlund, född 1919, handlare i tredje generation, intervjuades. Han var vid tillfället klädd i en blå arbetsrock, levererad för ICA av Sjömans Textil i Västerås.

År 1942 hade Anders övertagit butiken, som hans far Carl Theodor hade öppnat som filial till sin lanthandel i Glindran, Björkviks socken, en butik som startats av farfadern år 1890. När fadern Carl Thedor så småningom tog över den butiken anslöt han sig tidigt, i början av 1930-talet, till Hakon-bolagen.

ROSA FUNKISHUS DÄR TIDEN STÅR STILLA

Lanthandeln i Djupvik, ett rosafärgt funkishus, bestod av en affärslokal och kontor på 43 kvadratmeter i bottenvåningen, lager i källaren och bostad en trappa upp. I själva affärslokalen hade inredningen knappats ändrats sedan 1936. Några kyldiskar av märket Frigidaire hade satts in på 1940-talet, en frysbox på 1950-talet, och de förr så viktiga smålådorna hade successivt tagits bort i takt med att lösviktsförsäljningen försvann.

Under alla de år Anders Österlund arbetat, först i faderns butik i Glindran och sedan i filialen i Djupvik, hade stora förändringar skett beträffande utbudet av varor. År 1932 fanns inte mycket specerier, och lagret av färskvaror var litet, då de flesta kunderna levde av självhushåll. Bland konserver fanns mest anjovis. Sillen var en stor vara, som leverades till butiken i stora tunnor. Märkligt nog fanns det tidigt bananer av märket Fyffes, men av dessa såldes inte mycket. Övrigt sortiment var sådant som kunderna efterfrågade, selar och hästskor, fodervaror, byggvaror samt glas och porslin. Viktiga varor var också tvättmedel som Solidar och Vita Tvättbjörn samt såpa, som såldes i lös vikt ur stora fat. Andra efterfrågade varor var också blåkläder och stövlar, tyger samt en populär korsett av märket Grandessa.

BYTESHANDEL ÄNNU PÅ 1940-TALET

När Anders Österlund år 1942 tog över Djupviks lanthandel såldes fortfarande mjöl i lösvikt. Det kom till butiken i hundra-kilosäckar av lärft, som senare kunde användas som lakan, om än något korta. Nu på 1940-talet hade livsmedelssortimentet börjat öka, och ännu en tid fortsatte en byteshandel med traktens småbönder. Som lanthandlare köpte Anders upp både smör och ägg, eller snarare bönder och handlare bytte varor med varandra. Det erhållna smöret knådades samman, så att färgen blev enhetlig och packades sedan i formar och såldes sedan, liksom äggen, till grossister.

Nytt efter 1942 var t. ex. plastpåsarna som infördes strax efter kriget. Limporna hade tidigare varit förpackade i pergamyd, och i Djupvik hade man egna limppåsar. Man tog hem köttvaror endast på beställning, då kunderna oftast var självförsörjande. Byteshandeln försvann i princip efter kriget.

Vid mitt besök 1986 hade Djupviks lanthandel utvecklats till en speceributik. Dock fanns ännu rester av ett äldre sortiment, som glas och porslin. De kemisk-tekniska varorna hade stadigt ökat, och man saluförde nu ICAs kampanjvaror. Färskt kött togs dock fortfarande hem först efter betällning. På tisdagar och torsdagar leverades grönsaker och andra varor till butiken, och varje lördag kom en buss med bröd. ”Men vi har mest djupfryst” som handlaren uttryckte det.

Djupviks lanthandel är numera nedlagd.