Aktieägarna i AB Hakon Swenson inväntar stämmomiddagen på stadshotellet i Västerås, ca 1925. Köpmännen hade vid denna tid ingen röstmajoritet

Tre perioder av icke-handlarägd majoritet

Den första perioden av icke-handlarägd majoritet bestod av de inledande årtiondena av inköpscentralernas verksamhet, när majoriteten av aktierna ägdes av andra än köpmän, huvudsakligen grosshandlare. Ett exempel på detta var, att när Hakon Swenson tillsammans med några andra i slutet av 1910-talet bildade ett partihandelsföretag, var grundarna även aktietecknare. Detta motiverades med att det var nödvändigt för att visa att grundarna trodde på företaget och idén.

Redan från starten var dock avsikten att få uppslutning för ekonomisk intressegemenskap bland detaljister, för att kunna konkurrera med konsumentkooperationen. Företagets grundtanke var ”Erfarenhet från engroshandelns område i nära liering med detaljhandelns köpkraft och med kapitaltillskott från båda parter”, och 250 detaljhandlare fanns också med som aktietecknare.

Köpmännen majoritetsägare

1931 utvidgades samarbetet. Köpmän i kundkretsen erbjöds allmänt att ingå som delägare. Efter en nyemission i början av 1930-talet fanns ca 1.500 köpmän bland ägarna. Avsikten var att skapa ett ”köpmännens eget inköpsorgan”. Detta innebar en tyngdpunktsförskjutning mot ett större köpmannainflytande. 1949 ägdes ca 85 % av företaget av köpmän och 15 % av tjänstemän inom ”Hakon Swenson”. De övriga inköpscentralerna utvecklades på ett liknande sätt.

Majoriteten hos arvtagare

Den andra perioden av icke-handlarägd majoritet inföll under 1960-talet när ägandemajoriteten i inköpscentralerna genom arvsskiften och liknande övergått från handlare till personer utan anknytning till ICA-rörelsen. Vid utgången av 1971 var andelen aktier i Hakonbolaget, Eol och SV, vilka ägdes utanför ICA-rörelsen ca 49 %, 53 % respektive 67 %. Det fanns därmed en risk att någon skulle förvärva dessa aktier och få kontroll över en inköpscentral. Hotet förstärktes av att aktierna var lågt värderade, eftersom överskottet i inköpscentralerna tillfördes köpmännen via lägre inköpspriser, i stället för genom utdelning på aktierna.

Ägande genom förbundet

För att motverka detta förvärvade ICA Förbundet 1972 alla aktier i ICA AB från de tre inköpscentralerna. Samtidigt förvärvade ICA AB ungefär hälften av aktierna i vardera av de tre inköpscentralerna i utbyte mot nya aktier i ICA AB med lägre rösträtt. Därigenom uppstod en koncern där ICA AB var moderbolag och inköpscentralerna var dotterbolag under benämningen regionbolag.

I samband med denna ombildning diskuterades en börsintroduktion av ICA. I en utredning noterades dock att en börsintroduktion skulle medföra stora förändringar. I ett läge där ICA-köpmännen inte hade majoritet i partihandels- och tillverkningsföretagen skulle det inte längre vara möjligt att fördela överskottet till dem genom deras inköpspriser från dessa företag. Även i en situation där ICA-köpmännen hade majoritet skulle externa minoritetsaktieägare känna att de befann sig i en sämre ställning. Utredningen konstaterade därför att ICA inte kunde anskaffa kapital på aktiemarknaden.

Med Ahold och Canica

En tredje period av icke-handlarägd majoritet har inletts. ICA blev aldrig börsregistrerat i Sverige. Däremot såldes under år 2000 aktier i bolaget, kombinerat med nyemitterade aktier, till holländska Ahold, så att Ahold äger 50 % och de övriga två delägarna tillsammans 50 %. Dessa är fördelade på ICA Förbundet Invest (30 %) och Canica (20 %). ICA-handlarna äger i sin tur individuellt 25 % av ICA-Förbundet Invest, som ett komplement till deras kollektiva ägande via ICA-Förbundet. Ahold är börsregistrerat i Holland, USA och Schweiz. Samma grundläggande förhållanden som hade gällt vid en direkt börsintroduktion av ICA är därmed för handen.

Walter Schuster är professor i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och son till en ICA-handlare. Hans avhandling studerade ägarnas betydelse för ICA.

Dela artikeln med vänner på Facebook
   

Inga kommentarer

 

Skriv en kommentar till denna artikel

Skicka in