bottom-img-fade
Start / Organisation / Centrala ICA / Kapitaluppbyggnaden – ett steg i utvecklingen
Hakonbolagets handlare, här på stämmomiddag 1948, avsatte kapital i form av ett delägarsparande. Detta gav bolaget större stabilitet än utländska motsvarigheter.

Kapitaluppbyggnaden – ett steg i utvecklingen

Mats Larsson

Inköpssamordning och distribution var huvudtankarna bakom Hakonbolagets bildande. På ett tidigt stadium kom dock även kapitaluppbyggnaden att spela en betydelsefull roll. Kapitalbrist hade varit ett problem för de traditionella detalj- och grosshandlarna. Detta hade bidragit till att skapa en osäkerhet i varudistributionen och en ojämn prisutveckling. Det var delvis mot denna bakgrund som Hakonbolaget gavs en egen kapitalbas, medan man i många andra länder såg inköpsorganisationer som icke vinstdrivande verksamheter, beroende av kapitaltillskott från delägarna. En sådan konstruktion gav dock varken den stabilitet eller valfrihet som ansågs nödvändig för Hakonbolaget. I stället för att vara beroende av de små butikernas möjlighet att avsätta kapital till inköpsorganisationen infördes en form av delägarsparande i Hakonbolaget, som underlättade finansieringen av bolagets strategiska satsningar.

Handlarna aktieägare

Hakonbolaget byggde på aktiebolagsformen där de enskilda handlarna via aktieköp gick in som delägare. Vid Hakonbolagets start 1917 fanns cirka 250 detaljhandlare som aktieägare och de tillsköt ett kapital på sammanlagt 1.276.000 kronor. Medlemstalet och aktiekapitalet ökade sedan successivt. Aktieägandet kopplades samman med ett system av delägarbonus, där den första bonusen betalades ut 1933. Enligt detta system skulle delägaren (detaljhandlaren) få en viss återbäring i förhållande till det gångna årets inköp från Hakonbolaget. Detta bidrog till att handlarna blev mer köptrogna.

Ett avsevärt kapital

Bonussystemet ändrades dock 1940. I det nya systemet krediterades bara en del av bonusbeloppen på kundernas konton, huvuddelen av bonusen utgjordes i stället av räntebärande sparbevis som stod kvar i bolaget, till dess att de efter fem år kunde sägas upp. Systemet bemöttes positivt av delägarna och successivt ackumulerades ett avsevärt kapital i form av medlemmarnas förlagsmedel. På 1950-talet översteg detta kapital summan av företagets aktiekapital och egna fonder (se tabell).

Tabell. Hakonbolagets/ICAs kappitaluppbyggnad i miljoner kr

År Aktiekapital Egna fonder Medlemmarnas
förlagsmedel
1918 1,3 0 0
1938 3,5 1,7 0
1948 10,0 3,6 2,6
1958 13,0 6,1 28,6
1968 18,8 10,2 70,8
1988 29,0 940,0 523,9

 Uppgifterna för 1988 gäller hela ICA-koncernen.

Nytt bonussystem

Den snabba ökningen av medlemsbonusen under 1960-talet ledde till att bonussystemet utvärderades och 1967 presenterades ett reviderat system där medlemsbonusen i stort sett halverades och där kapitalet i stället användes för direkta prissänkningar på de varor som handlaren köpte från bolaget. Varje medlem skulle avsätta bonus upp till ett värde på minst 2 – senare höjt till 2,2 – procent av butikens omsättning. Detta kapital var ouppsägbart så länge som medlemmen bedrev sin verksamhet. När den obligatoriska nivån uppnåtts kunde butiksägaren välja att lyfta medlemsbonusen kontant eller mot en fördelaktig ränta stå kvar i form av sparfondbevis.

Även de övriga inköpscentralerna – Eol och Speceristernas Varuinköp – hade liknande bonussystem. Från 1989 upphörde bonusutdelning från de regionala bolagen. I stället erhölls årsbonus från ICA Partihandel.

ICA-aktien – ett medlemsbevis

Tanken bakom systemet med medlemmarnas aktieinnehav och bonus – som också var bärande för hela affärsidén – var att handlarna skulle göra vinst på driften av butikerna och inte på aktieinnehaven i de olika ICA-bolagen. Detta var sällan något som ledde till diskussion hos aktiva handlare, däremot kunde detta bli ett problem, då aktier hamnade utanför den aktiva ägarkretsen, t.ex. genom arv eller när en handlare drog sig tillbaka. För att motverka splittringstendenser och hålla fast vid affärsidén, markerade ICA-rörelsen att en aktie i ICA var att se som ett medlemsbevis och inte en andel i substansuppbyggnaden för koncernen.

Mats Larsson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Hans forskning har framför allt varit inriktad på företags- och finanshistoria.

Dela artikeln med vänner på Facebook
   

Inga kommentarer

 

Skriv en kommentar till denna artikel

Skicka in
 

Bilder

Hakonbolagets handlare, här på stämmomiddag 1948, avsatte kapital i form av ett delägarsparande. Detta gav bolaget större stabilitet än utländska motsvarigheter.
Visa miniatyrer

Relaterade länkar

Dela artikeln med vänner på Facebook
© 2008 ICA-historien (Centrum för Näringslivshistoria, ICA AB, ICA-handlarnas Förbund)